Upp till kamp för August

I Peter Birros tv-serie ”Upp till kamp” finns en scen som säger en hel del om författarens kärlek till August Strindberg. Det är sent sextiotal, på en föreläsning i litteraturhistoria uttalar den manlige föreläsaren några kritiska ord om Strindbergs kvinnohat. Den unga och radikala studenten Lena protesterar och frikänner genast Strindberg från alla sådana tendenser, på grundval av en osannolik inlevelse i diktarens inre.

Om man ska vara historiskt korrekt borde rollerna förstås vara de omvända. De radikala feministerna var på den tiden inte så pigga på att frikänna Strindberg, docenterna var inte heller alltid så pigga på att anklaga honom. Men Birro vill inte att Strindberg ska vara patriarkatets man, och då blir det nödvändigt att fantisera.

På samma sätt som ”Upp till kamp” i första hand var en fantasi om den svenska vänstervågen, är ”August” Peter Birros fantasi om August Strindberg. Seriens August har visserligen starka beröringspunkter med verklighetens Strindberg, men Birro tar sig samtidigt stora friheter med det historiska materialet. Dels för att hitta en dramaturgisk linje, men dels också för att hjälten ska förbli hjälte. Inget fadermord här inte.

”August” dramatiserar snarare just sådant som Strindberg själv gillade att dramatisera: revanschism, klassresa, bekräftelsebehov, kompromisslös individualism, den svagares kamp mot den starkare och allt det där.

Det gör ont att vara man i Peter Birros värld. Eller snarare: det gör ont att bli man. I både ”Upp till kamp” och ”August” är hjältarna – det finns inget annat ord – plågade av det komplex som Freud döpte efter antikens Oidipus, där pojken härdas, tragiskt men heroiskt, till att bli man genom upprepade försök att frigöra sig från den dömande faderns auktoritet. Det faktum att detta är en kliché innebär inte att Birro är fel ute. I Strindbergs fall var drivkraften lika stor som faderns skepsis. August är en inverterad Hamlet, med den betydande skillnaden att hans flört med galenskapen aldrig helt förde över honom till den andra sidan.

Nog för att Strindberg flörtade med galenskapen alltid. Med Voltaires ord ”Inget är så obehagligt som att hängas i tysthet” inleder Strindberg ”Röda rummet”. Birro tolkar orden bokstavligt, och när vi möter August för första gången står denne teatraliskt lagde diktare sålunda med snaran runt halsen och det refuserade manuskriptet till ”Mäster Olof” i näven. Sedan följer vi den blivande titanen från det misslyckade pjäsförsöket vid mitten av 1870-talet, via en tid som journalist och aspirerande läkarstudent, fram till genombrottet 1879 med just ”Röda rummet”. Då fullbordar Strindberg också sin resa in i det etablissemang han säger sig förakta, genom att gifta sig med Siri von Essen efter en lång och komplicerad uppvaktning.

På den resan kan man gott lägga märke till ett besök som August och hans kamrater gör hos hororna i det första avsnittet. Inte bara för att denna milda skildring kontrasterar kraftigt mot den cyniska ton som Strindberg i verkligheten använde om prostituerade, utan också för att scenen etablerar ett grundläggande tema i serien.

Det horeri som Birro egentligen intresserar sig för är den manlige konstnärens köpslagan med sin talang och sin sanningslidelse. August vill upp, frågan är bara hur mycket han kostar. Som varnande exempel ställer Birro de fiktiva vännerna från ”Röda rummet”, konstnärerna Sellén och Montanus. Den ene blir en maktkramande krämarkonstnär, den andre går under när framgången uteblir. August är förstås gjord av starkare virke – inte för att vi någonsin tvivlar på det, han är ju ändå Strindberg – och lyckas sålunda med konststycket att segra utan att kompromettera sin konstnärliga vision. Utan att bli en hora.

Mot slutet står han som en framgångsrik man med segerns rosor utanför teatern där Siri von Essen spelar, en elegant pendang till de berömda scenerna i ”Ett drömspel” där officern får vänta på sin älskade medan blommorna vissnar.

Den svagare har nu blivit den starkare, revanschen tycks fullbordad. Men när framgångsrike August i denna final får en plötslig och helt uppdiktad bekräftelse av sin far andas scenen inte bara försoning, utan implicerar också att August nu blivit en del av den patriarkala makt han ville bekämpa.

Jag är förtjust i denna tvetydighet och Jonas Karlsson gör verkligen August som den både-och-person Strindberg var: både idealist och cyniker, ärlig och lögnaktig, spontan och manipulativ, radikal och borgerlig, modig och feg. Och oavsett vilken roll August intar, så är allvaret och hängivenheten där. Självdistans får andra syssla med. Bristen på humor saknar inte heller humor. Jonas Karlssons August äger en komisk komplexitet som är alldeles nödvändig för att serien ska fungera.

Som personinstruktör har regissör Stig Larsson alltså lyckats bra, även Dramatenskådespelare som Börje Ahlstedt och Örjan Ramberg glider in i sina roller utan att man tänker på hur sönderfilmade är, och Linda Zilliacius ger Siri von Essen en charm som är slugare än vad man först kan tro.

Men detta är filmad talteater, tro inget annat. Som film är ”August” verkligen inget att hänga i julgranen. Jag kommer på mig själv med att fundera över varför en båt som uppenbarligen ska vara i full gång inte rör på sig, andra stunder stirrar man frågande på det som ska föreställa Stockholm på 1870-talet men som mest liknar en aldrig fullbordad datoranimation där hårddisken hängt sig. Foto, rekvisita, dekor och ljud andas ”Hedebyborna” och televisionens 1970-tal. Farligt nära julkalkon.

Och jag kan tycka att Birro, trots att han är mån om att förse sin August med en komplex personlighet, är för rädd om sin hjälte. Strindberg var kanske ingen kvinnohatare, under sitt turbulenta liv hann han egentligen inta alla tänkbara positioner, men han kunde stundtals vara fruktansvärt cynisk och rå mot både kvinnor och vänner. Och denna demoniska råhet, liksom hans, även för den tiden, grova antisemitism, finns helt enkelt inte med. August är bara en begåvad kille med gigantiskt rättvisepatos som har haft en taskig uppväxt. Birros sympati vet inga gränser, det blir lite för mycket julsaga av alltihop.

Det är märkligt att se en serie om en författares sanningslidelse som har så svårt med sanningen om författaren själv. Strindberg behöver inga kramar, han behöver motstånd för att leva. Då som nu.

DANIEL SANDSTRÖM

Sydsvenskans kulturchef