Dött kött

När Sverige häromveckan åter fick köttpanik – efter SVT:s avslöjande om färsfusk på Ica – plockade matskribenten Göran Lager fram en ny term för allt dött i charkdiskarna: ”likvattenmarinerad biff”.

Lik. Inte kadaver.

Lager ville nog bara hitta en tuff term och fattade inte att han gick rakt in i en av de största filosofiska debatterna som rasat i världen på sistone, och vars obehagliga slutsatser envisas med att varje jul lägga sig intill skinkan. I tänkande hem.

Om det som ligger där är en sorts lik och inte ett kadaver, så är det inte slaktat utan mördat och då förvandlas scenen vid julbordet i ett slag till en vulgär och ociviliserad ceremoni. Något som kanske kan försvaras med tradition, nöje, kultur, njutning – men aldrig med tänk.

Oavsett det rimliga eller orimliga i jämförelser mellan att döda djur och att döda människor är det ett faktum att inom filosofin avgjordes den djuretiska debatten redan på 1970-talet, och då till den sortens liknelsers favör. Sedan dess har ingen filosof av rang försvarat köttindustri. Men det var först med veganernas obehagligt smarta in-your-face-strategi som svensk offentlighet fick ett folkligt djuretiskt genomslag vars efterdyningar i dag är intressanta att följa.

När djurrättsrörelsen för några år sedan ramlade ur medierna var det förstås för att man slutat vara våldsam, och nästa unga generation som vill klä av orättvisor kan lugnt dra lärdom: bruka våld, det funkar. Inte på kort sikt. Men på lång. Efter 1990-talets utbrända Scanbilar hittade den svenska köttdebatten sin kärna och sedan vandrade frågan in i lagar och ut på ledarsidor och plötsligt fick en hel rad äldre män, allt från marxister till kristna, offentligt medge att de ”tänkt för lite”.

Frågan de inte längre klarade att blunda för – Göran Persson var bara en av alla som läxades upp av sina döttrar – löd: Om andra varelser känner smärta som vi, hur ser då det argument ut som försvarar vårt stöd till storskalig industriell misshandel av dem?

Det intellektuella koncentrat som gör att en person tycker si eller så i en kontroversiell fråga, är beredd att ta till vapen eller ägna ett liv åt att göra revolution – politisk eller kulturell – blev plötsligt begripligt i ett moralfilosofiskt dilemma som få tidigare drabbats av. Industri, politiker, redaktörer – alla backade. Något var sjukt. Och det var stort. Siffrorna för bara lilla Sverige smittade även de slöaste hjärnor: 3 miljoner grisar, 1,5 miljoner nötkreatur, 5 miljoner höns, 70 miljoner kycklingar. Varje år. Några lade till Europa. Amerika. Asien. Resten. Tanken svindlade. Enligt FN dödas 50 miljarder djur varje år i den globala livsmedelsindustrin, men det nya var att det inte var deras död som fick tanken att svindla, utan deras liv: burade, bundna, packade, kastrerade, sjuka, skållade, drogade.

Men med nollnolltalet gjorde värdekonservatismen comeback och djurrättens grundvalar – sekularism, utilitarism, feminism – sköljdes över av en patriarkal konsumtionsvåg där övre medelklass, alltid trendsättande, återförde familj, hem, tro och äktenskap till den offentliga debattens centrum, och med framväxten av en ny borgerlighet blev ett nytt begrepp vardag: gourmet. I tidningshyllorna fick Sköna Hem det allt trängre bland magasin som Livets Goda och Elle Mat & Vin, och med återupprättandet av det slagna paret man och kött fick till och med en så marginaliserad företeelse som jakt en oväntad renässans.

Men det var 2004 reaktionen mot nittiotalets djuretiska genomslag fick sin mest talande presentation: boken ”Food Noir” av kocken Mons Kallentoft. Med en bild av en naken man, författaren själv, hållandes ett köttstycke framför kuken såldes boken in som ”en provocerande resa rakt in i frosseriets mörker”. Det sades vara ett ”sökande med dödligt resultat” och behovet att positionera sig mot djuretikens kvinnliga medlidande blev i tidens överarbetade vällust så ansträngt att de grabbiga attributen aldrig tog slut; via en läsupplevelse snitslad av blod, kniv, jakt, tjur, vin, död och katolsk kultur – där både djuret och kvinnan är på plats – skulle man hamna i ”en värld av exklusivt ätande och drickande”.

Några år har nu gått och Kallentofts anslag är lika daterat till nollnolltalet som ren veganism till nittiotalet, och därmed återstår frågan vad tes plus antites genererar i form av matkultur hos den generation som ska utveckla sina smaklökar på tiotalet. Fortfarande säljs 7 000 ton julskinka om året i Sverige, men Scans egen ”julundersökning” 2007 talar sitt tydliga språk: viktigast är den för kategorin 60+ och minst viktig för dem mellan 16 och 29 år.

Djurrättsrörelsen har i dag ömsat skinn och inte bara insett att renlärig veganism bär på fascistoida drag, utan också att visst dödande – som många djurförsök – är etiskt nödvändigt.

Lika hälsosamt – och rätt sannolikt – vore om nästa matskapande generation sög upp den nya borgerlighetens jakt på flärd och förakt för asketism med samma kraft som den avvisar dess antiintellektuella vurm för djurmisshandel.

Då – kanske – skulle en institution som nu poppar upp i världens megastäder, men ännu lyser med sin frånvaro i Sverige, få sin representation även här: den vegetariska gourmetrestaurangen.

MAGNUS LINTON

journalist och författare