Simpel limpa

Några veckor i vintras gick tv-programmet ”Middagen” på TV3. Det var en realityshow som handlade om att tävla i middagsbjudningar. Några människor fick i uppgift att arrangera två middagar var som sedan skulle betygssättas av de andra deltagarna. Allt skulle bedömas: från dukning, val av maträtt, maträttens utförande till värdens beteende och stämningen runt bordet.

I serien ingick också en professionell kock som skulle ge handledning och tips till var och en. Flera av storstadens stereotyper fanns representerade, personer som alla på sitt sätt kunde stå som symboler för det uppåtsträvande Sverige; livsnjutaren, matsnobben, bohemtjejen, lyxkvinnan och slackerkillen.

Jag vet inte när jag senast såg ett sådant oerhört samtidsavslöjande tv-program. Det berättade så mycket; om våra sociala koder, vår kollektiva svenska strävan efter att växa in i en ”finare” kostym, vårt sociala lismande. Och framför allt: om hur vi använder maten som en social markör. Hur måltiden mer och mer har blivit en prestationsövning som visar hur framgångsrik och socialt lyckad man är.

Det var lysande och plågsam underhållning på samma gång. Att vecka efter vecka se dessa tillkämpat avspända men ack så stela middagsbjudningar, där alla satt och låtsades som om de hade trevligt för att sedan när de var ensamma framför kameran dissa varenda detalj. ”Så banalt att bjuda på kyckling!” ”Så hopplöst att inte ens försöka vika servetterna!” ”Så pretentiöst att välja sådana där blommor!” ”Det märktes att ingen hade trevligt, alla bara längtade efter att få gå hem!”

Sällan har det borgerliga livets sociala dubbelmoral visats med sådan förödande tydlighet. Och många av oss har någon gång varit där; vi har stått och kämpat med en middagsbjudning vars betydelse har fått alldeles för stora proportioner. Det är nu vi ska visa vilka vi egentligen är; att vi kan laga mat, att vi är socialt lyckade, att vi har ett fint hem.

När gästerna har gått sitter vi och undrar nervöst vad de egentligen tyckte. Vi nojar över att köttet inte var tillräckligt mört, att såsen blev för tunn eller att alla inte blev mätta. Illusionerna om oss själva som den perfekta värden eller värdinnan lämnar oss som luften ur en ledsen ballong.

”Ananas och järpe, frossa och njut! Borgare, snart är din saga slut!” skanderade vänstern i många demonstrationståg under 1900-talet. Om de bara visste hur fel de skulle få. Och idag är för övrigt ananas en av de mest otrendiga, en av de ”simplaste” ingredienserna man kan använda i sin matlagning. Jag garanterar att ingen i tv-serien ”Middagen” skulle bjuda på kassler med ananas, grädde och chilisås. Ananas i maten är lika omodernt och plebejiskt som den sirapssöta kaloribomb som fortfarande finns kvar i bröddisken; den numera i smyg så älskade Skogaholmslimpan.

Jag ser Skogaholmslimpan som en symbol för det ”gamla” Sverige, det Folkhemssverige som vår samtid gör sitt bästa för att glömma. Få skulle i vår upplysta och kroppsmedvetna tid erkänna att han eller hon gärna äter Skogaholmslimpa. Vår tid är en fluffig tid av snabbuppdrivet bake off-bröd som vi kallar panini, baguette eller croissant. När vi drabbas av kroppsångest köper vi fiberrika bröd som heter saker som ”Må gott” eller ”Leva” eller ”Seriöst gott”.

Mat och dryck är kanske det område där det är allra mest accepterat att vara riktigt elitistisk. Var och en som läst en avancerad mattidskrift vet vad jag talar om. Få saker kan göra människor så socialt osäkra som just mat och dryck. Med en initierad vinkommentar kan någon få ett helt bord att känna sig som om de bokstavligen hade skit under naglarna.

I tv-programmet ”Middagen” var det också just de kommentarerna som var hårdast: att någonting var för ”simpelt”, för ”enkelt”. Om det var gott eller inte var av underordnad betydelse, huvudsaken var att det inte var banalt. När den professionelle kocken kom för att hjälpa de olika deltagarna reagerade några nästan med fysisk motvilja och kraftiga aggressioner. De klarade inte av att erkänna att det fanns någon som kunde bättre än de själva. Att beskåda detta spel var djupt fascinerande.

För det är ju fint idag att vara en sådan som kan och gillar att laga mat. Av denna anledning ägnar människor sin tid åt att renovera sina kök för en förmögenhet. Vi köper kokböcker i mängder trots att matlagningen i hemmen bevisligen har sjunkit på senare år. Drömmen om den lyckade middagen har snarare blivit en accessoar, någonting som signalerar att man har en livsnjutaraktig inställning, att man har en härlig familj och många vänner. Att man är med sin tid och kan de sociala reglerna.

Här vet vi vad som gäller. Här äter vi trendigt, gott och nyttigt. Bulgur, sjögräs, quinoa och så möjligen lite klassiska ankbröst på helgerna. Vi frossar inte, vi äter lagom mycket. Vi tänker på våra kroppar. Ingen falukorv, inga chips och absolut inga stabbiga folkhemslimpmackor med Skogaholmsbröd, riktigt smör och prickig korv.

ANNINA RABE

frilansskribent och kritiker