Trångt före det nya livet

STOCKHOLM. Klockan är halvelva, och Amanda Jenssen har just börjat hyvla på frukostosten. Frånsett ett par röda duntofflor med vita prickar är hon helt vitklädd. En matrosmössa är kronan på verket.

Lägenheten är en sån där neutralt möblerad historia som hyrs ut till ockerpris som övernattningslya för företag eller till desperata nykomlingar i stan.

I ett hörn står Amandas akustiska gitarr och en turkos elgura, som hon har fått i julklapp av en vän på skivbolaget. På golvet en rosa Playstation. Fyra mobiler ligger utspridda i lägenheten – en av dem tillhör kompisen Oda, på tillfälligt besök, övriga tre är Amandas. På det lilla matbordet står platinaskivan för ”Idol”-albumet behagfullt lutad mot väggen.

– Jag har det jag behöver, säger Amanda. Men det är för dyrt, jag måste hitta en annan lägenhet.

I dag släpps nyheten att Amanda Jenssen har skrivit kontrakt med Sony/BMG, som tänker satsa stort på sin nya stjärna.

Sydsvenskan får den första och förmodligen enda intervjun Amanda tänker ge i detta sammanhang.

– Varför tala med Aftonbladet när man kan tala med Sydsvenskan? säger hon.

Amanda Jenssens första karriärsteg blir att sätta ihop debutplattan. Arbetet är i full gång. Första singeln, ”Do You Love Me”, släpps om några veckor, albumet framåt våren.

Enligt skivbolaget har det redan börjat bildas en kö av låtskrivare och producenter som vill jobba med Amanda Jenssen. Marit Bergman och Vincent Pontare levererar båda material till albumet. Men Amanda kommer också att ha med minst fyra egna låtar, och hennes särart kommer att få stort svängrum på plattan, försäkrar bolaget.

– Jag har bestämt mig för att jobba med Sony/BMG, för jag känner att de förstår vad jag vill göra, säger Amanda. Som alla andra är jag som bäst när jag får göra min egen grej och inte formas av andra.

Vårt samtal avstannar för några sekunder, och den diskreta ljudkuliss som har kamouflerats av våra ord blir tillfälligt urskiljbar. Det visar sig vara en gammal swinglåt.

Amanda Jenssens musiksmak har alltid dragit åt det litet gammaldags. Jazzstandards, Elvis, 60-tal.

– Mina inspirationskällor hörs säkert också i mina egna låtar, säger hon. Men jag hoppas ändå att det jag skriver är något nytt.

Låtarna föds ofta när hon sitter och plinkar på gitarren.

– Jag börjar sjunga. Och så kommer det en låt som ibland känns som om den fanns redan innan, säger hon.

Ibland växer melodin fram ur en känsla som hon vill förmedla. Ibland kommer hon på en textrad som betyder något.

Och hur låter det?

– Tänk dig så här: när jag sjöng mina låtar i ”Idol”, satte jag ofta min egen prägel på dem. Ta bort låten och behåll prägeln – där har du min musik.

Framåt sommaren, när albumet är släppt, åker Amanda Jenssen ut på turné. Branschens storfräsare EMA Telstar håller i trådarna. De har aldrig jobbat med en ”Idol”-artist förr, påpekar Amanda och stoltheten lyser igenom den coola attityden.

EMA lägger stor vikt vid att placera henne i lokaler som passar hennes profil, säger hon.

– Jag tror det är väldigt viktigt var man syns. I Skåne skulle det kunna handla om ställen som KB och Mejeriet.

Och så ska ett band plockas ihop. Amandas gamla vapendragare i Oh Hollie Neverdays kommer inte i fråga – det skulle kännas konstigt att förvandla det som var ett kollektiv till en soloartist med komp, tycker Amanda.

Det finns inga hard feelings mellan henne och killarna i bandet, försäkrar hon, och vill de fortsätta att spela under namnet Oh Hollie Neverdays, har hon inga invändningar.

Enda oklarheten är den där resan till Lusaka i Zambia som bandet vann i tävlingen Musik Direkt i våras. Den ska ske någon gång i år och kan mycket väl krocka med Amandas turné och karriär i allmänhet.

– Förhoppningsvis får jag både äta kakan och behålla den, säger Amanda sorglöst.

Det är den 2 januari 2008. Det har inte gått ens en månad sedan ”Idol”-finalen.

Tiden med ”Idol” var en av de konstigaste i hennes liv, säger Amanda Jenssen.

– Man levde under väldigt märkliga omständigheter. Allt som spelade någon roll var ”Idol”.

Det känns långt borta nu. Men några av de nya vännerna finns kvar.

– Patrizia var här på nyårsafton. Jag lagade vegetarisk korv, och vi tatuerade varandra, säger Amanda och visar fram ett bleknande ankare på ena armen.

Hon svär att hon aldrig kommer att snacka skit om ”Idol”. Utan ”Idol” hade hon inte befunnit sig där hon är i dag.

– Men jag vill inte vara ”Idol”-Amanda för alltid, säger hon. Jag vill vara Amanda Jenssen.