Det bidde en tumme

”Personlig integritet” är politikens halaste tvål. Ingen kan definiera vad begreppet står för, men det har en positiv klang.

Alla är för personlig integritet, ingen emot. Politisk enighet råder dock bara så länge man inte närmare preciserar vad saken gäller. Att den stora, parlamentariskt sammansatta Integritetsskyddskommittén inte heller skulle få grepp om tvålen var väntat.

Redan i sitt första betänkande (SOU 2007:22) konstaterade kommittén att personlig integritet inte går att definiera närmare och att den därför avsåg att trampa vidare i samma fotspår som sina många företrädare. (De senaste fyrtio åren har det alltid varit minst en statlig utredning, ofta flera samtidigt, som sysslat med integritetsfrågor.)

Slutbetänkandet som presenterades på onsdagen (SOU 2008:3) bidde heller inte mer än en tumme. Det enda förslaget med någon substans är ett förbud mot smygfotografering och smygfilmning av människor på platser där de kan förvänta sig att få vara ifred. En vettig reform, onekligen, men som enda resultat av drygt tre års utredningsarbete tämligen magert

Den nya formulering i regeringsformen, det vill säga i grundlagen, om svenskens rätt till personlig integritet som utredningen föreslår lär inte få någon större effekt. Det är symbolpolitik. Denna rättighet, liksom flertalet andra i regeringsformen, kan i varje läge avvägas bort till förmån för något annat, till exempel polisens behov av att utreda eller förhindra brott.

Med den flodvåg av förslag om nya statliga tvångsmedel som sköljt över landet de senaste åren - buggning, teledatalagring, internetövervakning med mera - har följt ständiga hyllningar till den personliga integriteten. Problemet är bara att det i varje förslag finns något annat som bedöms vara viktigare

Om man kan känna besvikelse över att utredarna inte föreslår något som kan bromsa utvecklingen mot ett övervaknings- och kontrollsamhälle, är det samtidigt en lättnad att de i allt väsentligt håller fingrarna borta från yttrande- och informationsfriheterna

Argumentet ”integritetsskydd” har ju de senaste trettio åren gång på gång använts för att inskränka yttrandefriheten och försvaga offentlighetsprincipen. Personuppgiftslagen, PUL, vars utgångspunkt är att all hantering av uppgifter om människor är förbjuden, har riksdagen gång på gång tvingats mildra på olika sätt - men den är fortfarande ett yttrandefrihetsproblem

Rätten att läsa myndigheters handlingar, en central del av offentlighetsprincipen, är inte längre mycket värd när handlingarna lagras i elektronisk form. Med hänvisning till integritetsskydd har den rätten näst intill avskaffats

Men frågan kvarstår: Varför är tvålen så hal?

ANDERS R OLSSON

journalist