Uppdaterad offentlighet

Det dröjde inte många minuter efter den första nyheten innan tidningarnas kommentarsfunktioner fylldes med kondoleanser över Heath Ledger. På New York Times hemsida rapporterades om hur människor samlades utanför hans hem allteftersom nyheten spreds med ”teknologins hastighet”. Redan när kroppen bars ut var det en folksamling på gatan. ”Jag läste om det på Facebook”, berättar en 19-årig skådespelarstudent.

Dödsbudet kom som en chock. Ledger var inte någon skandalomsusad filmstjärna. Det stod inte en aura av sex, drugs and rock’n’roll kring honom. Under den inledande fasen av sin karriär var han flickornas gunstling men ganska snart, genom filmer som ”Monster’s Ball”, ”Brokeback Mountain” och ”Candy”, tog han steget över till det seriösa facket. Hans på en gång vackra och lite trumpna ansikte tillsammans med de ångestpinade karaktärer han gestaltade, gör att den reflexmässiga kopplingen till James Dean som snabbt gjordes i anslutning till dödsbudet inte upplevs som långsökt. Privat tycks han emellertid ha varit en mer stillsam figur.

Tycks ha varit – spekulationerna efter hans död tog ganska snabbt fart. En olycka, kommenterade fadern, inte självmord. Den brittiska tabloidtidningen Daily Mail har i skrivande stund två kraftigt insinuanta artiklar på sin hemsida. ”Jag varnade honom”, säger Jack Nicholson i den ena och i den andra berättas om äktenskapet med Michelle Williams som gick i kras. På en blogg läser jag en återgiven konversation mellan två män – om att Owen Wilson hamnade på psyket efter ett självmordsförsök och Ledger nu är död. Snygga män som mår dåligt, är kommentaren.

Varken spekulationerna eller kondoleanserna är något nytt. De stora stjärnorna har alltid på samma gång varit idoliserade identifikationspunkter och utmanat vår lust till skadeglädje. Även de rika skiljer sig, även åtrådda kvinnor är olyckliga, även snygga unga män dör.

Skillnaden är att det nu går så fort att sprida minsta lilla information och gissning. Genom bloggar och kommentarsmöjligheter kan också privatpersoner komma med reflektioner. Britney Spears våldsamma rutschkana ner i elände har rapporterats detaljerat och njutningslystet, budet om Anna Nicole Smiths död gick världen över på minuter och spekulationerna över Ledgers dödsorsak sprids genom en knapptryckning.

Att nätet innebär konstant uppdatering för den som är villig att söka, klicka och läsa är i sådana här lägen trollbindande på gott och ont. När Ingmar Bergman gick bort dröjde det bara några minuter mellan det första TT-meddelandet och New York Times minnesruna. När Anna Lindh blivit knivhuggen på NK var vi många som satt med någon tidnings hemsida framför oss och tryckte på ”uppdatera” medan vi oroligt väntade på besked.

Finns det någon tröst i vetskapen om att vi kan veta så mycket som möjligt, så snart som möjligt om en tragisk händelse? Eller är det sensationslystnad som driver oss? Lindras sorgen av att skriva kondoleanser i kommentatorsfälten? Eller gör man det av självhävdelsebehov?

Den förste som skrev på LA Times hemsidas kommentarsfunktion tackade Ledger för hans roll i ”Brokeback Mountain” och dess betydelse för synen på homosexuella. Några kommentarer längre ner skrev någon annan aggressivt att han var knarkare och fick skylla sig själv. I samma universum kan hat, ilska och förakt stå sida vid sida med sorg, ömhet och respekt. Och spridas med samma hastighet.

MARIAH LARSSON

filmvetare vid Lunds universitet