Motståndarnas rättigheter

Efter så mycket skrik, blev det någon ull? Jo, debatten om Mana och kulturstödet har varit hätsk men nyttig. Vi kan lära oss något av den.

Visst kan man säga att Mana med sin internationella orientering och sitt obstinata underifrånperspektiv fyller en funktion.

Det är en tidskrift med många röster i frågor som ofta ignoreras av andra medier.

Samtidigt har tidningen en tämligen monoman framtoning.

Det finns en konspiratorisk hejaklacksretorik i Mana som är djupt problematisk. Alltför ofta får både argumentation och fakta underordnas retorik och demagogi.

De sakkunniga i Kulturrådets referensgrupp tyckte också att kvaliteten hade dalat, och sänkte stödet. En ledamot, Dilsa Demirbag-Sten, ville dock att tidningen skulle fråntas stöd och talade om glidningar mellan Israelkritik och antisemitism.

Arne Ruth, som är referensgruppens ordförande, var av en annan uppfattning och motiverade då sin ståndpunkt med orden: ”Jag har däremot egna politiska invändningar mot tidskriftens innehåll: eftersom jag utgår från pluralism i kriterierna för referensgruppen är jag trots detta beredd att ge tidskriften ekonomiskt stöd. Men dess innehåll förtjänar att granskas och diskuteras offentligt.” Ändå valde dåvarande Kulturrådets styrelse att gå emot referensgruppen och själv fatta beslut. Manas texter leder till ”en förvrängd tolkning av verkligheten”, sade den avgående styrelsen innan den sköt över beslutet till den nya styrelsen med Mats Svegfors i spetsen.

Det är här som det blir verkligt intressant. Jag tycker att Arne Ruth fört ett sunt resonemang för en publicistisk verksamhet: övertygelserna måste vara med i bedömningen, men låt hänsyn till mångfald och debatt övertrumfa den egna agendan. Det är en sant liberal hållning.

Därför blir jag också förvånad över ”liberalen” Dilsa Demirbag-Stens inställning. Att hon som medlem av referensgruppen har haft invändningar är naturligt och bra, men hennes argumentation visar att hon inte inser att man bör göra skillnad på rollen som debattör med egen agenda och rollen som sakkunnig i referensgruppen, alltså ansvarig för publicistisk mångfald.

En sann liberal värnar om motståndarnas rättigheter, delvis av självbevarelsedrift.

Den som exempelvis läser Dilsa Demirbag-Stens okritiska artiklar om Irakkriget kan mycket väl tycka att hon har en skev verklighetsbild och en uppskruvad retorik. Att därför försöka hindra henne från att verka i offentligheten vore förstås bisarrt. Ändå drar hon sig inte för att agera så själv.

Kanske har bråket också handlat om andra saker. På fredagen kom uppgifter om att en av Manas grundare och skribenter i själva verket skulle vara påhittad. Stämmer de uppgifterna finns det nya skäl att kvalitetsgranska Mana. Tidningar som ljuger om sådana saker har onekligen kvalitetsproblem.

Men det är inte Manas vara eller inte vara som frågan egentligen handlat om, utan något viktigare: Ska Kulturrådets politiskt tillsatta styrelse köra över de kvalitetsgranskande experterna och besluta om stöd utifrån ansökarnas verklighetsbild? Det hade i så fall fått orimliga konsekvenser för både mångfalden och det offentliga samtalet. Det insåg styrelsen, i elfte timmen.

Därför var frågan om stöd ingen höger- eller vänsterfråga, som det har utmålats, utan en utpräglad demokratifråga. Det är lärdomen att ta med in i framtiden: ett alltför politiserat kulturråd förlorar vi alla på.

DANIEL SANDSTRÖM

Sydsvenskans kulturchef 2