Vill ni dö på tv?

I Holland är det redan åtskilliga som gjort det och i Finland har en handfull personer anmält sig för att få göra det.

Den holländska serien – som alltså nu eventuellt ska få en finländsk motsvarighet – heter ”Mina sista ord”. Obotligt sjuka – mestadels cancersjuka – människor sitter eller ligger framför kameran och berättar om hur det var när doktorn gav dem beskedet, hur de tänker och känner nu. Deras anhöriga och vänner får berätta hur de tänker och känner.

Nej, det är ju inte själva dödsögonblicket som visas och det är inte heller sjukdomen som sådan som skildras, utan det som fokuseras är avskedet. Några avsnitt kan ses på nätet.

Man kan till exempel se Naomé Vervey som dör i bukspottkörtelcancer den sommar hon skulle ha fyllt tjugofyra. Man ser henne ligga utmärglad i sängen med duk om det skalliga huvudet, men man ser också bilder ur familjealbumet, bilder där hon är en bildskön ung kvinna. Hennes mamma och pappa kommer till tals, en syster och ett antal kompisar. Eftersom hon älskar havet transporteras hon en sista gång till stranden och en sång komponeras och framförs till hennes ära.

Vad ska man tycka om detta? Tja, det är ju, liksom så mycket annat i dag, reality-tv och om vi har sett sex på skärmen så är det väl inte mer än naturligt att vi också ska få se död. (Det är förmodligen bara en tidsfråga innan vi får se också själva dödsögonblicket.)

Alltsammans är naturligtvis starkt voyeuristiskt men det är svårt att påstå att det skulle vara direkt frossande eller spektakulärt, snarare ter det sig trivialiserande.

Stilen påminner om såpans, alla ansikten visas i närbild. Alla kvinnor – inklusive Naomé själv – är välmejkade, ingen – allra minst Naomé själv – visar någon sorg. Döden pratar vi inte om, har det länge hetat, men här pratas och pratas det, flytande och animerat. Helhetsintrycket blir att detta är ett relationsprogram bland andra relationsprogram.

Och just häri ligger förmodligen förklaringen till att det finns och har blivit populärt: idag tycks vi alla behöva handledning och ett manuskript för att hantera varenda relation, varenda ny livssituation.

Med ens slår det mig att vi ju faktiskt en gång hade ett manuskript för döendet. Precis som i ”Mina sista ord” skulle de närmaste samlas kring den döende så att hon fick ta avsked av dem, men hon skulle också be om förlåtelse – både av sina närmaste och av Gud – och hon skulle i from bön överlåta sin själ åt Gud. Gud var huvudperson vid gamla tiders dödsbäddar – i ”Mina sista ord” är det tv-kameran.

När tron på kroppens uppståndelse är borta återstår tacksamheten över att man åtminstone kan efterlämna ett tv-program. Och det må vara cyniskt men det är ändå svårt att inte fråga sig om hela vänkretsen skulle vara lika helhjärtat engagerad av det förestående dödsfallet om inte de fått denna möjlighet att visa sig i tv, de med.

MERETE MAZZARELLA

litteraturvetare och professor vid Helsingfors universitet