Om jag hade skrivit en ärlig dagbok när jag växte upp i Jönköping hade den förmodligen behandlat högstadielärare som mobbade elever som inte var kristna och tjafs med mina bröder (som jakten på vem som skrivit ”jäla sepeban” i mitt rum). Men jag förde en väldigt korrekt, och därmed trist, journal.
De flesta vill nog behålla sina ungdomsalster i byrån. Lyckligtvis finns det folk som vill dela sina pinsamheter med omvärlden. I tisdags var det publikrusning till premiären för Skambyrån på Inkonst i Malmö. Reality-tv:n har länge varit på dekis men suget efter hyperrealism är uppenbarligen enormt. Konceptet, som är lånat från den amerikanska klubben ”Mortified”, är lika enkelt som det är briljant: deltagarna läser upp pinsamma, men roliga, texter från barndomen och tonåren.
Den kollektiva nostalgin var på topp när Linda Backlund läste högt om sina fjortisförälskelser. Mest drabbande för kulturnissar i publiken (inklusive mig själv) var nog Per Alvstens pretentiösa texter. Vid 21 års ålder jämförde han oblygt sina tankar med olika filosofers, ondgjorde sig över trädkramare och diktade om sitt eget utanförskap. Delad ångest är den bästa.
På sistone har det skrivits mycket om den nya narcissismen där folk pumpar upp sina egon genom bloggar och ansade identiteter på forum som Facebook. Det här är en charmig motreaktion: nördarnas revansch.
RAKEL CHUKRI
medarbetare på kulturredaktionen
80% är glada
20% är likgiltiga