Dickens i 2000-talet

Sedan de euforiska hyllningskörerna för tv-serien ”Sopranos” tystnade i fjol har tv-krönikörernas superlativ i stället riktats unisont mot ”The Wire”, en annan serie från amerikanska produktionsbolaget HBO.

Om ”Sopranos” var banbrytande för sin psykologiska detaljrikedom så kan ”The Wire” vid en hastig anblick framstå som en mer konventionell serie. Den handlar om det tv-serier alltid har handlat om: institutioner.

”The Wire”, som nu precis har inlett sin femte och sista säsong som SVT visar i höst, utspelas i den amerikanska hamnstaden Baltimores droghärjade, kriminella värld. Varje säsong av serien har också erbjudit en djupdykning i stadens institutioner - polisen, politiken, medierna, fackförbunden och den institutionaliserade knarkhandeln.

”Serien gör för 2000-talets Baltimore vad Dickens gjorde för 1800-talets London”, skriver Mark Bowden i The Atlantic.

Jämförelsen med Dickens är så vanlig att serien skämtade om detta i ett avsnitt nyligen, när en tidningsredaktör instruerar sina journalister att göra ”Dickensinfluerade” reportage om Baltimore.

Seriens fjärde och bästa säsong skildrar livet på Baltimores offentliga skolor, med fokus på en skolklass med trettonåringar förutbestämda att sluta antingen i de kriminella gängen eller som drogmissbrukare.

I en intervju med amerikanska NPR säger manusförfattaren till ”The Wire”, Ed Burns: ”I Baltimore finns det mycket folk som är fattiga och har tappat livsgnistan. Men det var inte så att de själva bestämde sig för att ge upp hoppet. De växte upp i en värld där det inte fanns något hopp.” ”The Wire” går därmed emot normen för amerikanska filmer och tv-serier, där den starka individen alltid tycks besegra systematiskt förtryck.

Serien ställer sig på tvären mot själva kärnan i den individualistiska amerikanska idén: att vem som helst kan förbättra sin situation om hon bara anstränger sig tillräckligt mycket.

Det finns inga individuella triumfer i ”The Wire”. De som är duktiga och ambitiösa belönas inte för sina initiativ. Mer sannolikt är att de bara får det värre. De skickligaste poliserna degraderas, de bästa journalisterna får sparken, de som försöker göra något mer konstruktivt med sina liv än att langa droger blir mördade, trakasserade eller utfrusna.

En av trettonåringarna är en smart, driftig och karismatisk kille som efter ett tag överger ”jobbet” som springpojke åt knarklangarna för att i stället börja boxas efter skolan. Men det dröjer inte länge innan han ändå tvingas tillbaka till langarna, när hans mamma kräver att han börjar tjäna pengar.

Hans enda manliga förebild är pappan, som sitter i fängelse.

Som så ofta i berättelser om amerikanska ghetton finns det en tendens hos kritiker att se ”The Wire” som ett slags dokumentär, i synnerhet då den delvis bygger på personliga erfarenheter hos seriens skapare David Simon (som tidigare jobbade som grävande journalist på Baltimore Sun) och Ed Burns (som jobbat som polis och lärare i Baltimore).

Letar man efter ett argument mot den systematiska försvagningen av det sociala skyddsnätet i USA är det onekligen svårt att hitta ett bättre exempel än ”The Wire”.

Men det är orättvist att tolka serien som något annat än ett konstverk. Den är mer nyanserad och komplex än något annat som visats på amerikansk tv, men det innebär inte att den bör förväxlas med verkligheten.

MARTIN GELIN

frilansskribent i New York