Ännu har ingenting hänt

Fidel Castro skulle inte ha kunnat regera enväldigt i snart femtio år framför näsan på Förenta staterna om han inte varit en av sin tids skickligaste statsmän.

Nu har han så mästerligt regisserat sin hädanfärd att en häpen världspublik ännu efter hans formella avgång undrar hur övergången ska gå till.

Den har ju redan ägt rum! Vi bevittnar bara slutscenen, där bilden sakta bleknar inför de imponerade åskådarna. Sedan diktatorn insjuknade för halvtannat år sen har regimen konsoliderats kring hans bror och armén. Raúl har ju suttit vid makten lika länge som sin bror.

I övrigt har ingenting förändrats: kubanerna har inte rätt att röra sig fritt över sitt lands gränser, de politiska fångarna är kvar i fängelse (utom de fyra som senast Zapatero fick i present), det finns ingen press- eller yttrandefrihet, ingen föreningsfrihet, inga fria val. Varuknappheten är densamma, bostadsbristen likaså, och inte ens sjukvård och utbildning fungerar som de en gång gjorde.

Det kubanska folket har inte fått se Fidel på ett och ett halvt år och vet inte var han finns. Det privilegiet har varit förbehållet vissa utländska besökare med uppgift att vittna om hans fortlevnad. Hans artiklar i Granma och Juventud Rebelde har ibland varit så besynnerliga att man kunnat tvivla på den saken eller åtminstone på att han skrivit dem. Men de har bidragit till en mycket medveten iscensättning.

Fidel har lämnat makten, men inte scenen. Han är borta, men han är kvar. Ingen ska kunna säga: Nu! Nu är det dags för maktskifte, att ifrågasätta systemet, att bestämma framtiden.

De diplomatiska gesterna mot Washington tjänar samma syfte: vänta bara, snart kommer – kanske – en förändring. Och alla väntar: i Havanna, i Miami, i Madrid, i Washington. Och framför allt kubanerna själva; trötta, oroliga, hoppfulla, men framför allt medvetna om att diktaturen är densamma. Allt är som förut, medan Fidels ande svävar över vattnen.

Ändå är ju allt förändrat. Raúl är visserligen en direkt förlängning av Fidel, men han saknar broderns karisma och statskonst. Den legitimitet som han fått ärva med hjälp av detta märkliga skådespel är inte lika hållbar som Fidels, och hans ålder och hälsa sätter också sina gränser. Ingen av de andra ledarna har någon egen plattform.

När filmen är slut brukar publiken resa sig. Den här gången sitter de kvar en stund, alldeles omtumlade, i väntan på att ljuset ska tändas och dörrarna öppnas.

PETER LANDELIUS

översättare och författare