Censur av forskning gagnar ingen

Rädda Barnens censur av Pernilla Ouis rapport om våld mot flickor i Mellanöstern borde få alla som försörjer sig på uppdragsforskning att reagera. Rödpennan har inte bara strukit en mening här och där eller bett författaren att välja ord som inte upprör.

I Ouis rapport är det tjugo sidor som lyfts ut. Rapporten är ett exempel på att empirisk forskning kan vara politiskt farlig när den försöker säga något viktigt.

I forskarvärlden vet alla att rapporter som beställs av politiska särintressen handlar om att ge vetenskaplig legitimitet åt resultat man visste skulle komma fram innan projektet började. Det sker alltid friseringar, man tonar ner, inget bör sticka ut och störa bilden av ett effektivt arbete. Rapporter ingår i kategorin ”grå litteratur”, en blandning av vetenskap och politik. Flertalet rapporter som skrivs idag hamnar i papperskorgen för att resultaten är så tillrättalagda att de inte lockar till läsning.

De textavsnitt i Ouis rapport som uppfattades som så farliga att Rädda barnen inte vågar stå för innehållet skiljer sig från gängse rapportinnehåll. På vedertaget vetenskapligt språk beskriver och diskuterar Ouis en kulturell värld som framstår som kolossalt grym för unga flickor.

Politiker beskriver gärna Sverige som plågat av strukturell könsdiskriminering. Vårt land är dock, i jämförelse med länder i Mellanöstern, ett paradis. Emotionellt och sexuellt våld mot flickor och kvinnor är, som Ouis visar, institutionaliserat i Mellanöstern och norra Afrika. Det finns en utbredd legitimitet i hela samhället för att använda brutala metoder vid kontroll av flickors kyskhet.

Det finns ingen anledning att misstro dessa resultat. Ouis har mångårig erfarenhet från Mellanöstern, hon är kunnig på regionens kulturella och religiösa traditioner. Hon vet vad hon talar om. Ouis är dessutom en försiktig och samvetsgrann person som inte skulle ta till överord. Det kräver ett stort mod att föra fram resultat som är politiskt obekväma.

Forskare som arbetar med empirisk forskning är medvetna om konflikten mellan de data man får fram och de ideologiska strukturer som dominerar i det politiska system där resultaten ska presenteras. Inom socialantropologin, som bygger på långvarigt fältarbete, finns en stor vana vid detta.

Få makthavare är förtjusta i antropologers forskning för att den sällan stämmer överens med hur man vill att det ska vara. Detta är påtagligt när det gäller empirisk forskning i den mångkulturella situationen där olika politiska intressen arbetar på att försöka tysta och/eller lyfta fram de resultat som gynnar den egna saken.

Rädda Barnens skäl för att dra tillbaka Ouis text, att den riskerar ”att stöta sig” med människor och att den konstruerar ett ”Vi och Dom”, känner vi alla igen som standardiserade fraser som formuleras när man vill avfärda någon. Men de håller inte. De är i grunden oetiska eftersom de handlar om att Rädda Barnen, i likhet med många andra samtida aktörer, vill rädda sitt eget skinn hellre än att rädda barn som har det svårt.

För att förändra människor och samhällen är det ibland nödvändigt att stöta sig med folk. Det minsta man kan göra är att publicera forskningsresultat som stör en etablerad social ordning.

AJE CARLBOM

forskare och lärare vid Hälsa och samhälle, Malmö högskola