Med Frida kommer yrvädret

LINKÖPING. Frida Muranius är allt som man inte förknippar med den med åren alltmer välregisserade och tillrättalagda Melodifestivalen. Hon är spontan. Hon sjunger på otyglad skånska. Hon har en rappare med på scen. Hon har scenskräck och påstår att hon inte är en artist. Och så längtar hon mer till Kiruna än till Globen.

Som alla andra tävlande är hon förstås i Linköping för att vinna, men det primära är kanske att undgå ödet som one hit wonder, ge karriären en andra stöt framåt. ”Dunka mig”-Frida ska bli Dunka Dunka-Frida.

En del andra artister är kanske utbytbara, men det är svårt att tänka sig att någon annan ur startfältet skulle sjunga hennes ”Upp o hoppa”.

- Det är en helhet, visst, låten och framförandet och vi som gör den. Jag låter som Frida, säger hon med en självklarhet som kan te sig märklig för någon som för åtta månader sedan var okänd utanför den närmaste bekantskapskretsen.

Det finns alltså något som är ”typiskt Frida”.

- Jag har kommit på det efter hand, vad det är, eftersom folk säger så hela tiden om det jag gör. Jag skriver och spelar in samtidigt, tar det på känsla - då blir mina känslor väldigt påtagliga i musiken. Du är musiken jag.

Hon är inte så mycket för efterkonstruktioner eller hämmande eftertankar. Musik är nu. Därför är det lite oväntat hur hon fått det att klicka med Anderz Wrethov, hitmakare från Malmö som varit med och skrivit festivalslåten och tre andra spår till den upphottade version av Fridas debutalbum som släpps i mars.

- Han har hjälpt mig fruktansvärt mycket, fått upp mina ögon för vad låtarna kan vara. Framför allt är han strukturerad. Jag sprider ut mina idéer, han knyter ihop dem och ger låtarna struktur. Och så håller han fast vid strukturen han bestämt sig för, sån är absolut inte jag. Jag vill egentligen alltid göra något annat.

Låten som Frida och rapparen som kallar sig Headline (”min Mowgli!”, säger Frida kärleksfullt om honom) tävlar med heter ”Upp o hoppa”. Den är just så livsbejakande som titeln antyder. Och lätt kaotisk - när gänget stormade in på scenen för repetitionerna såg det mer ut som en lägenhetsfest på intågande än en färdig koreografi.

- Men den var verkligen inte färdig! Vi ändrade allting under torsdagen, men har fortfarande ingen aning om vad vi gör. Det är mycket ”jaså, kameran är ditåt”.

Som spretigt kaosnummer har akten sin charm, frågan är förstås om kameran kan fånga den eller om den förblir något exklusivt för publiken på plats.

- För mig själv är det viktigast att jag går hem i arenan. Det är det jag känner när jag går av scenen som är viktigast, att jag ser att folk har kul och gungar med. Vad som händer i tv:n kan jag inte påverka så mycket.

På liknande vis kunde hon inte kontrollera hur folk skulle ta hennes genombrottslåt ”Dunka mig gul och blå” från i somras. Landsplågan blev en snackis i de mest högbrynta sammanhang, och många fördömde den frispråkiga skildringen av ett gediget engångsligg.

- Jag har inte riktigt tagit in det där, jag släppte det ganska fort. Äh, skit i det. Jag fick massor av anonyma mail från sjuka människor. Det är inte lönt att försöka tackla det. Men vad folk fortfarande inte verkar ha förstått är att jag skrev den här låten bara för att störa mig mot min bror. Det var inte tänkt att den skulle ges ut, det var inte meningen att den skulle uppröra någon annan än brorsan.

En del har hon förstås reflekterat kring låtens mottagande.

- Vad är jämställdhet om det inte innebär att en kvinna får göra som hon vill och ta initiativet? Nej, då anses hon vara hora och förstår inte vad det är hon egentligen vill.

Vad vill då Frida Muranius? Hon vill komma till andra chansen, för hon vill se Kiruna. Hon vill göra musik, men vägrar se sig som artist.

- En artist är någon som trivs i sin roll på scen, det gör inte jag. Jag kan inte spela den rollen. Då ska man leverera något som redan är bestämt, men så fort det är planerat slutar jag tycka det är kul. Jag trivs i rollen som människa, låtskrivare, mamma. Det är jag.