Kejsaren förblir naken på Institutet

Romarriket föds i blod.

Text: Ludvig Uhlbors.

Regi: Anders Carlsson.

Scenografi och kostym: Maria Stiernborg.

Musik: Andreas Catjar och Douglas Pearce.

Medverkande: Åsa Widéen, Andreas Nilsson, Malin Buska, Nils Granberg, Iggy Malmborg, Rafael Pettersson, Erica Li Lundqvist, Anders Carlsson, Ludvig Uhlbors, Matti Raita, Linnea Wegerstad m. fl.

I första akten av i ”Romarriket föds i blod” hängs Åsa Widéen upp i taket efter att hon blivit förnedrad och nersprutad med mjölk.

Hon ber publiken att hjälpa henne men den unga kvinna som ingriper stoppas av personalen.

Det som framstår som ett socialpsykologiskt experiment – hur länge ska vi stå ut med att se Widéen lida? – punkteras effektivt när pausen inleds och de andra skådespelarna går fram och kollar så att allt är okej med henne.

Bondagekurser till trots framstår Institutet alltså som glada nybörjare på s/m-området. Inledningsvis hånar dramatikern Ludvig Uhlbors den konventionella teatern där publiken ställs inför stora frågor, dricker vin i pausen, har det trevligt och går hem.

Därefter följer Institutets egen teateruppsättning som i all väsentlighet är en konventionell treaktare där det enda som är unikt är att varje paus är minst en timme lång, vilket medför att publiken blir fullare än på Hipp.

Visst – det piskas, förnedras och onaneras på scenen men stämningen är trevlig som på vilken klubb som helst och inte är det maktstrukturer folk pratar om i kön till toaletten.

Musiken är okej, Ludvig Uhlbors gillar att leka med ord (”är det en berättelse om en avrättning, eller avrättar vi en berättelse?”) och vissa visuella kvaliteter finns det kanske när Romulus och Remus stretar omkring i blöjor och hundkoppel.

Men framförallt är det tomt, banalt, privat och pubertalt. För även om Uhlbors och regissören Anders Carlsson är duktiga på att klä sig själva och sin verksamhet i ord, så är och förblir kejsaren naken.

Huvudsakligen består föreställningen av en rad rakt gestaltade s/m-scener som inte säger mer om makt än att en vanligtvis är över och en annan under.

Som utlovat iscensätter Anders Carlsson och Ludvig Uhlbors också sina egna maktanspråk, som i repetitionsscenen där de driver med Malin Buska som försöker framföra en monolog samtidigt som Uhlbors tafsar på hennes bröst.

I sista akten låter de sedan Nils Granlund skära sig i armarna medan Iggy Malmborg drar fram snoppen och förgäves försöker få den att resa sig.

Det är mer långtråkigt än chockerande att se Carlsson och Uhlbors förverkliga sina makt- och sexfantasier genom sina unga medarbetare. Om de vill frånsäga sig publikens kärlek – som det talas om i programförklaringen – så är det också det enda de lyckas med i mitt fall.

Problemet är att de inte tar konsekvenserna av det. Vore det någon stake i dem skulle de lämna tillbaka sina frikostiga kulturbidrag och köra sin grej, utan hänsyn, på riktigt.

Och om det då blir svårare för dem att anlita unga män som drömmer om framgång föreslår jag att de istället runkar själva på scenen.