Myten om det kuvade Skåne

Idag den 26 februari är det 350 år sedan Skåne tillsammans med Halland och Blekinge övergick från Danmark till Sverige genom freden i Roskilde. Den historiska händelsen kommer att högtidlighållas vid kulturinstitutioner runt om i Skåne, Sverige och Danmark.

Något storsvenskt och pompöst segerfirande lär det dock inte bli. Nationalismens paraderande och punschpatriotiska uttrycksformer hör som tur är det förra sekelskiftet till.

Vad gäller synen på freden och de efterföljande dramatiska decennierna är det däremot som om tiden har stått stilla. Den populära bilden färgas av forskning som är ett halvt eller ibland till och med ett helt sekel gammal. Det är också därför som just detta stycke skånsk historia fortfarande upprör och politiseras.

Den institutionaliserade historievetenskapen är jämgammal med nationalismens genombrott. Det legitimerande uppfinnandet och utställandet av nationens obrutna och ärofyllda historia var länge historikernas givna syssla. Visst fanns det historiker som var mindre tjänstvilliga, men också efter att den mer uppenbara nationella ideologiproduktionen tonades ner förblev den starka och enhetliga staten historiens främsta aktör och studieobjekt.

Följaktligen har historieforskningen om övergången traditionellt fokuserat på den svenska statens förehavanden i Skåne efter 1658. Det har tagits för givet att centralmakten avsåg att knyta de nya besittningarna till sig så hårt och snabbt som möjligt.

Stirrandet på staten har också gjort att de erövrade områdenas befolkning i stor uträckning hamnat utanför strålkastarljuset. Något annat skånskt handlande subjekt än trilskande och bryskt tillrättavisade snapphanar har forskningen sällan brytt sig om. Episoder då den svenska statsmakten sträckte ut en förhandlande hand har avfärdats som oförklarliga avsteg från den enda vägen och företrädesvis skyllts en ”svag” förmyndarregering.

Denna tolkning av Skånes statsbyte har bidragit till bilden av det tidigmoderna Sverige som ett land kännetecknat av militär styrka och stor statsmannakonst, men används också flitigt av dem som ifrågasätter Skånes plats i den rådande svenska ordningen.

Kring jul gick Sören Krarup, folketingsledamot för Dansk folkeparti, ut i medierna och förespråkade Skånes återgång till Danmark. Till grund för argumentationen låg uppfattningen att skåningarna i nationellt hänseende är danskar och just därför har drabbats av den svenska statens ”terrormetoder”.

Krarups utspel är en pendang till en skånsk debatt. Sedan slutet av 1800-talet har olika organisationer torgfört skånsk kultur och historia. Den svenska våldsamma viljan att försvenska och förneka den lilla skånska människans frihet har varit ett stående inslag.

Ibland har denna dramatiska historia politiserats, som när den ramar in Skånepartiets rasistiska högerpopulism, eller när den parad med paralleller till 1990-talets Balkan blir till regionalistiskt argument för någon form av skånskt självstyre eller närmande till Danmark.

Det politiska historiebruket vilar på en nationalistisk och statscentrerad historiesyn, en traditionell tolkning som övertygar endast genom att bortse från nya forskningsrön. Efter att under lång tid ha legat utanför historievetenskapens blickfång har Skånes övergång från Danmark till Sverige uppmärksammats allt mer under den senaste tioårsperioden.

Den nya forskningen vilar på ett par grundläggande antaganden om 1600-talets tidigmoderna samhälle:

1) Nationella identiteter av de slag som idag definierar vår tillvaro hör det moderna samhället till. Etniska föreställningar om danskt och svenskt saknades inte på 1600-talet, men de betydde något annat och väsentligt mindre än idag.

2) Den typiska tidigmoderna staten var, till skillnad från den moderna enhetsstaten, ett konglomerat av områden med egna och olika privilegier, lagar och sedvanor som centralmakten var tvungen att ta hänsyn till.

I detta ljus framträder Skåne efter 1658 inte bara som ett slagfält utan också som en arena för förhandling mellan två parter som hade att förhålla sig till en ny och ännu inte avgjort statsrättslig situation.

Att detta väsentligt komplicerar bilden av Skånes övergång kan illustreras med grundandet av Lunds universitet, vilket schablonmässigt har tolkats som en utstuderad försvenskningsåtgärd initierad från Stockholm. Hur stämmer det överens med att den skånska eliten, bland annat i riksdagen 1664, drev på för att Sveriges nya universitet skulle placeras just i Lund?

Att resa frågan är inte att förneka att övergångstiden var besvärlig och ibland brutal för skåningarna, eller att förhandlingsutrymmet försvann när den svenska statsmakten spände sina muskler allt hårdare under och efter skånska kriget 1675–1679. Det är att illustrera hur lätt anakronistisk nationalism leder fel.

Roskildefredens sista formuleringar och datering kom på plats kvällen den 26 februari 1658. Men förhandlarna var trötta och ville fräscha upp sig innan undertecknandet. Att freden därför slöts först på morgonen den 27 februari påminner om att historien sällan är så enkel som den verkar.

FREDRIK PERSSON

doktorand i historia, Lunds universitet