Dumburken är här

Ju fler tv-kanaler jag erbjuds desto starkare överväger jag att försöka befria mig från vanan att titta ens på några av dem. Tänk tanken att svenska folket skulle ägna sina tv-timmar åt sina barn, åt sina relationer, åt kultur, åt kurser, åt att faktiskt engagera sig i demokratins möjligheter.

Jan Stenbeck hade ett politiskt syfte när han startade TV3: att göra mediet till business. Bieffekten fick bli sänkning av den generella nivån på utbudet. Och dumburken har blivit verklig och Sveriges Television förmåtts att med sin inriktning på underhållningsprat, tävlingar och attityd samla argument åt de politiker som vill förpassa public service till något skuggigt hörn.

Svensk tv började trevande med journalistiska och kulturella ambitioner, men skyndar nu i sin övre medelålder mot den slutstation där substans byts bort och ersätts av ett slags Alex Schulmantjatter; en megalomanisk tomhet med deltagarna hoppande mellan på ytan konkurrerande kanalers panelprogram och SVT:s programledare i samspråk med varandra framför kamerans glänsande spegel.

I USA, där mediekonglomeraten för länge sedan spätt ut journalistiken och investerat i distribution, nöjesparker och synergier, finns en hel ledsen genre med äldre reportrar som skriver böcker om den närliggande epok då ord betydde någonting, särskilt om de kombinerades på ett någorlunda intelligent sätt. De kopplar mediernas svek till demokratins problem. Naturligtvis har de rätt. Under tv-fria kvällar kan man läsa alla deras böcker och känna sig som en del av samhället.

Den svenska public service-televisionen bär – lite grand som välfärdssystemet – på ett ospecificerat dåligt samvete som får den att famla efter privata företagslösningar. Den demokratiska tanken bärs av allt färre medarbetare och chefer. Det är fritt inflöde från Stenbeckvärlden. Prinsessrapportörer blir vetenskapsjournalister, ett växande antal program och anställda dras in i ett uttänjt melodifestivalspektakel.

Verkligheten duger helt enkelt inte; den måste i stället skapas, arrangeras, skruvas till och varumärkas. ”Tv-stjärnan” visar situationen i koncentrat: nya medarbetare ska tävlas fram, kunskap väger lätt i jakten på en fräck attityd. Men get over it, inse att tv inte är någon journalistisk verksamhet! Kritiken mot kommersialiseringen är lika gammal som verkningslös och nu när vargen sitter i rutan finns ingen anledning att bry sig om dem som fortsätter att ropa att han kommer.

SVT har fler problem. Ett är självöverskattningen, exemplifierad av K G Bergström när han för några veckor sedan i ”Go’kväll” motiverade sin beundran för Anja Pärson med att hon hade visat ”ett väldigt civilkurage” när hon vågade låta sig intervjuas av honom, ”en tuff skjutjärnsreporter”. Ett annat är det introverta stockholmeriet, ett slags offentliggjort middagsumgänge från Södermalm och Enskede vars tonfall slår igenom från snackshowerna till kulturnyheterna.

Eftersom televisionen är ett globalt blodomlopp känns flödet igen. Därför skulle det kunna ingå i nyanländas svenskintroduktion att titta på det som trots allt går på tvären. ”Landet runt” är med sin höga töntfaktor snart det enda tv-programmet som pratar med människor där de bor om saker som de inte planerar att bli kända för.

LARS ÅBERG

journalist