Olle är mikrofonens hjärna i filmen

HÖKÖPINGE. Just nu arbetar han med ljudet till Jan Troells nya film ”Maria Larssons eviga ögonblick”, som handlar om en ung, fattig sjubarnsmor som vinner en kamera på lotteri. Fotografen Petersson lär henne fotografera, och hon börjar se sin värld med nya ögon.

I en scen i filmen spelar fotografen Petersson fiol, ackompanjerad av en blodhund som ylar. Det är Olle Tannergårds uppgift att få ylandet att låta naturligt. Nästa vecka kommer blodhunden Doris från Dalby till studion för att yla.

Hur får man en hund att yla?

– Vi får lämna den ensam i rummet så att den känner sig övergiven, säger han.

I en gammal tegelbyggnad i Hököpinge ligger Olle Tannergårds ljudstudio. I ett av rummen spelas trampljud och dialoger in. Där finns en låda med grus, och en annan med utdragna tejper från kassettband. Trampar man på dem låter det som att man går på gräs. I rummet bredvid sitter Camilla Skjærbæck och arbetar med filmens dialog. En del av dialogen måste eftersynkas om ljudet vid inspelningen blev dåligt. Då får skådespelarna komma till Hököpinge för att spela in dem igen. Fattas det bara ett andetag eller ett s-ljud så spelar Olle Tannergård in det själv.

”Maria Larssons eviga ögonblick” utspelar sig under 1900-talets början. Hur hör man det?

– Det viktiga är vad man inte hör – inga bilar eller kylskåp som surrar. Det var också mer lyhört då. Man hade kamin och fler barn. Och så hör man hästdroskor och spårvagnar.

Olle Tannergård har arbetat med Jan Troell sedan början av 90-talet. ”Maria Larssons eviga ögonblick” är den andra av Troells långfilmer han ljudsätter, och han har också ljudsatt många av Troells dokumentärfilmer.

– Vi fungerar bra ihop och tänker i samma banor. Man kan aldrig gissa hur en regissör vill ha det, men man kan känna det. Jag känner hur Troell vill att det ska låta, säger Olle Tannergård.

När en film är färdigklippt börjar Olle Tannergårds arbete. Han jobbar med 120 ljudspår, som så småningom ska mixas ned till ett, ett arbete som tar ungefär 30 veckor. Slutmixningen görs i en specialstudio i Norge, i en riktig biosalong. Målet med ljudarbetet är att tittaren inte ska ha varit medveten om att man hört ljud. Ljudet får inte bryta illusionen av att man befinner sig där, inuti filmen.

– Hjärnan sorterar bort en massa oviktiga ljud man hör – surr, eller att någon går i trappan. Men en mikrofon är dum i huvudet. Den tar bara upp ljudtrycksförändringar, den sorterar inte ljuden, säger Olle Tannergård.