En vår i våldets tecken

Oroligheterna i Tibet skapar rubriker över hela världen. Femtionio år efter att Kina slog ner det tibetanska upproret mot kommuniststyret har munkar från de berömda Drepung-, Sera- och Gamdenklostren marscherat i protest mot de kinesiska myndigheterna, som svarat med tårgas och vapen. Protesterna har eskalerat snabbt i omfattning och spridits till flera grannprovinser, till Nepal, Indien och många städer världen runt.

Det är ingen hemlighet att Dalai lama har bristande stöd bland unga, otåliga och radikala tibetaner. Många förespråkar en mer militant kamp för ett fritt Tibet. Att Dalai lama antyder att han kan avgå som överhuvud överraskar inte.

Kinesiska myndigheter konfronteras nu med ett uppror de nog skulle ge bra mycket för att undvika och som de inte klarar att hantera på ett klokt sätt. Minnena från Himmelska fridens torg på försommaren 1989 skrämmer. När världens ögon riktas mot Peking och OS kommer många att ta tillfället i akt att lyfta fram sina krav. Flera av aktivisterna från 1989 har väntat i snart tjugo år på en ny möjlighet att resa sina krav i offentligheten.

Kina gör idag vad man kan för att hindra journalister och andra att rapportera från demonstrationer och myndigheters våldsanvändning. Men censuren kan bara fördröja att sanningen sprids. För en tid sedan var jag på universitetet i Nanjing och upplevde hur censuren hindrade studenter och anställda från att använda e-post. När jag använde universitetets datorer studsade alla meddelanden som innehöll ”farliga” ord som Tibet, Tiananmen eller namn på kända oppositionella tillbaka.

En doktorand visade mig hur man genom att skriva ett mellanrum mellan varje bokstav i dessa ord undgick att de fångades upp av censurmyndigheternas datorer. Dessa patetiska försök att hindra oppositionell verksamhet är självfallet lika hopplösa som svenska myndigheters försök att hindra olaglig nedladdning av musik.

På måndag tänds OS-facklan i Grekland och sedan går det i ett fram till invigningen av de olympiska spelen den 8 augusti. Man kan vänta sig en rad aktioner, demonstrationer, upprop, appeller och tyvärr också våldsamma sammanstötningar. Kinas kommunistparti har aldrig haft någon bra strategi för att hantera öppna konfrontationer. Det kan bli en blodig vår för Kinas oppositionella.

Och omvärlden är delad i frågan om bojkott eller inte av spelen i Peking. Olympiska kommitténs representanter påpekar i alla intervjuer att OS inte handlar om politik. Men alla vet att det handlar om politik på allra högsta nivå.

När Tommie Smith och John Carlos höjde sina svarta handskar under prisutdelningen på 200 meter i OS i Mexiko 1968 användes tävlingen för att visa på förtrycket av afroamerikaner i USA. I Montreal 1976 vägrade Taiwan att delta för att de inte fick tävla under namnet Folkrepubliken Kina, och ett tjugotal afrikanska stater uteblev i protest mot att Nya Zeeland fick vara med trots att landet tävlat i det av FN bojkottade Sydafrika. I Moskva 1980 stannade många hemma i protest mot Sovjets invasion i Afghanistan.

En omvärld som nyligen godkänt Kosovo som självständig stat har tunt med argument för att inte ge tibetanerna samma status.

JØRGEN JOHANSEN

fredsforskare knuten till Transnationella stiftelsen för freds- och framtidsforskning i Lund