Framsida utan framtid

Någon gång i slutet av 1950-talet baxades en tjugoåtta meter lång blåval in på två järnvägsvagnar till bangården på Södermalm i Stockholm. Valen var indränkt i formalin för att inte ruttna. Valens enorma hjärta, ”stort som en häst” skriver Ernst Brunner i sin bok ”Förmiddagsgatan”, hängde på det imponerande djurets utsida. För en krona kunde man få gå in i buken, under okbenet fanns ett cafébord, några stolar och en piedestal med en kaffeplanta. Barnfamiljer reste in från de nya förorterna för att se på valen, däribland familjen Brunner från Tullinge.

Upplevelsekulturen är inte ny. Inte formerna för den heller. Blåvalskonceptet har bara växt en smula.

I Malmö står snart Entré Malmö vid Värnhemstorget klart. Det är 90 000 kvadratmeter ”shopping och upplevelser”, förutom affärer ett gym, en stor barnpassningsavdelning som ”ett litet Disneyland”, en femsalongers SF-biograf och den obligatoriska foodcourten. 18 fotbollsplaner totalt. Köpcentrumet i Hyllie öppnar nästan lika mycket. Samtidigt fördubblas ytan på i stort sett de flesta andra köpcentrum i Skåne. Och snart skaffar sig mindre städer som Ystad och Kristianstad shoppinglador utanför stadskärnorna.

Det är inte orimligt att tänka sig den enorma handelsexplosionen kring och i svenska städer de senaste tio åren som vår tids miljonprogram. Optimismen, förväntningen, aningslösheten.

Och få är så optimistiska som TK Development som bygger Entré Malmö. De verkar fortfarande befinna sig i någon sorts chock över att ha kunnat bygga ett köpcentrum som ser ut som vilket motorvägsnära köpcentrum som helst, men som ligger vägg i vägg med stadskärnan.

Det är märkligt att se hur staden tagit rygg på Entré Malmö i förväntningen att det äntligen ska göra något åt den hopplösa stadsdelen Värnhem. Det är den bakvända hierarkin som skapat köpcentrumets form. Det är staden som ska vara tacksam. Det finns förhoppningar att upplevelsecentret med inriktning på ”nyfikna yngre och aktiva barnfamiljer” ska höja stadsdelens status.

Här har man hittat en unik och väldigt bra plats för en stor handelsetablering och sedan gjort en väldigt icke unik form av den.

I skala och tilltal har nämligen Entré Malmö lite med staden att göra, men det är på stadens bakgård man ligger. När jag blir rundvisad bland byggnadsställningarna är nyckelordet ”stort”. ”Ser jag hur stort det blir?” Jag ser. Det är verkligen stort. Och utsikten blir magnifik från översta våningens bowlingbanor, här på ”Malmös nya framsida”.

Och den framsidan vänder sig mot motorvägen, man räknar med att 35 procent kommer till Entré Malmö med bil. Det är motorvägens axel som tas upp inne i det stora huset och fortsätter ut på det där torget som ska addera lite stadsmässig credibility till köpcentrumet, caféstolarna, borden. Bilden av stadslivet. Vid torget en lite mindre, mer sympatisk, men sekundär, byggnad. Och så en yttre ring av kommunala bostäder ut mot Lundavägen, närmast helt utan verksamheter. Som en boendets mur mellan shoppingupplevelsens glashus och den omgivande staden.

I det senaste numret av den holländska arkitekttidskriften Mark säger arkitekten Akahisa Hirata, som ritat det spännande köpcentrumet Sarugaku i Tokyo, att ”shopping är som jakt, det innefattar människans mest instinktiva begär”.

När Hirata ritade Sarugaku valde han bort det storskaliga. Här finns inte det där stora huset som dominerar allt, utan sex mindre volymer i tre våningar. Det är, menar tidskriften Mark, ”en design som vägrar en enkel likformig miljö till förmån för ett mer kaotiskt tillstånd”. Tänk ett Chinatown med gränder och vinklar, upp mot taken, valmöjligheter och med plötsliga utblickar ut över landskapet. En plats där man inte riktigt vet vad som kommer att hända runt hörnet. Där det kanske till och med finns plats för en bakgata, med en annan typ av butiker än de som vill stå längst fram och synas.

När jag intervjuade arkitekten Tim Sutton på Londonbaserade stadsbyggnadsföretaget Space Syntax beskrev han hur köpcentrumen numera letar efter ett flöde som påminner om stadens: ”De vill ha vissa gator som är fullsatta, men andra ska bara få en del av flödet, en del ska kanske vara nästan tysta”, sa han. Det gäller särskilt i köpcentrum som ligger i, eller i närheten av, stadskärnor, där kraven och förväntningarna är annorlunda.

I senaste numret av tidskriften Arkitektur med temat shopping är det just i den typen av köpcentrum som arkitekten Andreas Fries hittar de shoppingpalats där man tänker nytt: Ernst-August-Galeire i Hannover och Rhein-galerie i Ludwigshafen, som båda försöker ta in den omgivande staden. Det finns sålunda förebilder som försöker förnya den enorma shoppingtrenden. Lite som reaktionerna mot miljonprogrammen kom på 1970-talet, med mer småskalighet och större variation.

Men av det syns inte mycket på ”Malmös nya framsida”. Här lägger sig en 190 meter lång och fyra våningar hög blåval. Det kommer att bli spektakulärt. Men hur länge håller det?

DAN HALLEMAR

arkitekturskribent

Den andra artikeln om Malmös stora drömmar kommer i morgon.