Bättre sent än aldrig

Det är nästan vår i kvällsluften. På bussen hem till Malmö från jobbet på Historiska institutionen i Lund kommer jag på mig själv med att grubbla över min trovärdighet. Kan man vara trovärdig om man dyker upp för sent? Och dessutom i vad som kan verka vara dåligt sällskap? Det är en uppblåsande svensk historikerstrid som får mig att fundera.

Den statliga myndigheten Forum för levande historia har dragit igång en skolkampanj om ”brott mot mänskligheten under kommunistiska regimer”. I onsdags (2.4) framfördes skarp kritik mot myndighetens verksamhet i en debattartikel i Dagens Nyheter. Jag är en av de nu över 300 historiker och samhällsvetare som har ställt sig bakom det så kallade historieuppropet.

Den publicerade skrivelsen är framkallad av den nyss inledda kampanjen, men diskuterar också de principiella farorna med en alltför stark och detaljerad statlig styrning av historisk forskning och undervisning. Att med läroplaner och forskningsanslag ange vissa vida ramar är en sak. Att med Forum för levande historia reducera historieskrivning till statlig ideologiproduktion är något helt annat.

Jag tycker inte att statlig propagandahistoria hör hemma i ett demokratiskt och öppet samhälle. De flesta verkar hålla med, åtminstone i princip. Ändå upprör upproret. Två av mina kollegor, Kristian Gerner (Sydsvenskan 3.4) och Kim Salomon (Svenska Dagbladet 3.4) ger inte mycket för uppropets trovärdighet. De frågar sig varför inga eller få av undertecknarna protesterade med appeller och artiklar när det för tio år sen kampanjades om Förintelsens fasor.

Att jag och andra av de yngre undertecknarna inte hade tillgång till DN:s debattsida som tjugoåriga studenter är en randanmärkning. Den grupp historiker vid Södertörns högskola som varit med och arbetat fram uppropet arrangerade 2002 en internationell konferens om just farorna med att historiker förväntas fungera som politruker. Åsa Linderborg, en av de mer namnkunniga undertecknarna, har skrivit ihärdigt i saken sedan 1999. Jag kan också tänka mig att det finns personer som först nu inser att Göran Perssons statsmannaföreställning inte var en olycklig engångsföreteelse.

Det är dock svårt att vifta bort Gerners och Salomons invändning. Jag hade önskat att man i uppropet tydligare hade markerat mot Förintelsekampanjen. Jag hade föredragit en öppen självkritisk formulering i frågan; ett erkännande av att fler borde ha ropat högre och tidigare.

Inte desto mindre är principfrågan viktigare. I Sverige och runtom i Europa tilltar den politiska klåfingrigheten i frågor som rör forskning och förmedling av en historisk kanon i skolan. Det oroar mig långt mer än att någon har satt sitt namn under uppropet enkom för att de motsätter sig en genomlysning av illdåd under just kommunistiska regimer.

Framme i Malmö är det mörkt och kallt. Jag funderar vidare, men får inte fullt fatt i Gerners och Salomons kritik. Två fel gör väl ändå inte ett rätt? Nog måste väl de historiker som, om än sent, opponerar sig mot kampanjhistoria vara trovärdigheten bättre på spåren än de som stolt står kvar i den statliga ideologiproduktionens tjänst? Om detta må ni berätta_¿

FREDRIK PERSSON

doktorand i historia, Lunds universitet