Besættelsen i nytt ljus

Mitt under brinnande världskrig, hösten 1942, publicerades i Danmark en barnbok som snabbt blev en stor framgång, ”Palle alene i verden”. Den handlar om en pojke som drömmer att han plötsligt är alldeles ensam i världen och därför utan inskränkningar kan göra vad som faller honom in. Han går in i en godisaffär och tar för sig utan att betala. Han promenerar på gräsmattan som inte får beträdas. Han hoppar upp i en spårvagn, sätter sig på förarplatsen och tar en tur utan biljett. Han äger hela världen. Men ändå – visar det sig – blir han inte lycklig.

På danska har uttrycket ”at være helt Palle” blivit en beteckning för svårartad ensamhet och känslan av att vara fullständigt övergiven.

Bokens författare Jens Sigsgaard var barnpsykolog och pedagog. Han fick uppslaget till Palle av en undersökning där tusen barn svarade på frågan vad de skulle göra om de vore osynliga. Nästan alla svar hade en klar asocial tendens: de skulle stjäla pengar på banken eller nalla godis i butiken eller sno en brandbil. Det var av detta material Sigsgaard formade sin berättelse, kryddad med en egen sensmoral: ingen är sig själv nog, vi behöver varandra, samhället är viktigt.

”Palle alene i verden” handlar naturligtvis i första hand om en tidlös konflikt mellan barnets behov av frihet och vuxenvärldens krav på anpassning. Men boken kan också ses som en rapport från sin tids Danmark och krigsårens ständigt tärande konflikt mellan egennytta och allmännytta, mellan egoism och solidaritet.

Den konflikten löper också som en röd tråd genom en ny film om Danmarks ockupation och motståndsrörelse, ”Flammen & Citronen”. Den har stått på repertoaren bara en dryg vecka men har redan slagit en rad rekord: hittills dyraste danska film (47 miljoner), samtidig premiär på ett 70-tal biografer över hela landet, gigantisk marknadsföring.

Handlingen är – som det heter – fritt baserad på faktiska historiska händelser och framför allt på två danska hjältar som blivit mest kända under sina tillnamn Citronen och Flammen. De deltog i sabotageaktioner mot tyskarna och utförde ett tiotal avrättningar av danska medlöpare. Deras oförskräckta mod och lidelsefulla idealism väckte raseri och beundran. De blev legender redan i sin livstid och än mer sedan de mist livet då de hösten 1944 spårades upp av Gestapo. Efter kriget blev de föremål för en formlig dyrkan. De blev symboler för alla danskars kamp mot nazismen.

Den danska berättelsen om ”de fem onda åren” tog form vid krigsslutet. Det är ett drama i tre akter: det inleds med det tyska överfallet i april 1940, fortsätter med det passiva motståndet som mognar till aktiv kamp och avslutas med den heroiska befrielsen i maj 1945. Det är en historia om ett enat folk, om nationell sammanhållning och om det godas seger över det onda.

Men det är en historieskrivning som under senare år har blivit ifrågasatt och korrigerad. Bilden av epoken har blivit mindre entydig och mera komplex. Allt mer har egennyttan framstått som en bärande princip för aktörerna i krigstidens Danmark. Det var inte bara Palle som gick på förbjudna gräsmattor och trodde sig äga hela världen.

När filmen nu blåser nytt liv i Flammen och Citronen vävs de in i denna nya syn på ockupationstiden där gränsen mellan hjälte och skurk, mellan patrioter och terrorister, har blivit suddigare. De rör sig i en gråzon och ett gäckande dubbelspel där alla luras och blir lurade, där tysken kan vara hedervärd och dansken opålitlig. Likvideringarna får stor plats i filmen liksom nyckfullheten och den bristfälliga beslutsgången i dessa dödsdomar. Den nationella kampen fungerade också som täckmantel för personliga hämndaktioner och privata affärsuppgörelser.

Som film betraktad är Ole Christian Madsens ”Flammen & Citronen” välgjord, men inte särskilt märkvärdig. Som berättelse om Danmark under ockupationstiden är den desto intressantare. Den har hittills väckt mer uppmärksamhet än debatt. Det vittnar om att en mer kritisk syn på ockupationstiden har blivit allmänt accepterad nu när de flesta som faktiskt var med om krigets förvirring av normer och ideal är borta.

Det är för övrigt tänkvärt att Palle har en nästan jämnårig svensk motsvarighet i Pippi. Även världens starkaste flicka prövar gränser och gör otillåtna saker. Men medan hennes självsvåldiga kreativitet mest är käck och lovvärd blir samma egenskaper hos Palle hotfulla och destruktiva. Det är frestande att se det som en skillnad också mellan ett land i fred och ett land i krig.

STAFFAN SÖDERBERG

tidigare kulturredaktör på Sydsvenskan