En hästpojke tar ledning i flocken

Men ”ingenstans” är alltid någonstans. Just Joel Alme utgår från de allra innersta kretsarna i vad som under 00-talet varit landets tongivande popstad: Göteborg.

Väldigt få har hört mer än ett par spår, ändå har ryktet om Joel Almes förträfflighet spridit sig med en löpelds dödsföraktande hastighet.

– Det är kul, men jag är en helt vanlig människa och kan därför inte relatera till det där egentligen, säger han. Det står en massa på nätet, men inget jag har sagt. Jag tror att det har byggts upp bit för bit, efter att folk som hört musiken gått i godo för den. Folk lockas nog av att det här bara är normala låtar, ingen bestämd genre som folk måste förhålla sig till.

Det där kanske är helt sant. Eller inte. Det räcker med tre timmars distans från Feskekörka för att man ska skönja ett drag i musiken som är typiskt göteborgskt.

Att Joel Alme slirat i samma ormgrop som Jens Lekman, Håkan Hellström, Theodor Jensen, Hästpojken och Jonas Game tycks givet.

– Det är svårt att ta sig därifrån. Jag kan förstå om det låter sådär, men det är inget jag eftersträvat. Mycket av det där har spelats in med samma producenter, och det ger en sorts effekt. Alla påverkar varandra, både medvetet och undermedvetet. Vi försöker hjälpa varandra, men det finns också misstänksamhet i stan. Fast den är större hos banden som inte hörts så mycket.

Gemensamt för många av dessa artister är den bultande romantiken, ibland utformad som ett slags romantiserat utanförskap.

– Man bränner sitt hjärta offentligt, ser till att släppa allting, håller inte någonting inne. Då kan ingen ta på en och avslöja en, eftersom man inte gömmer något. På det sättet får man ryggen fri. Det är så det fungerar, men det är inget jag medvetet gått in för. Och jag måste säga att det finns låtar också på plattan som knappt avslöjar några känslor alls.

De första inspelningarna gjordes under lediga timmar i Björn Olssons studio på Orust redan 2004, men för att det skulle bli en platta krävdes några effektiva sessioner tillsammans med Mattias Glavå.

– Björn är inte så produktiv direkt. Han vägrar jobba med något som han inte har känslor för. Mattias är helt annorlunda, mer officerstypen som får saker gjorda.