Rätt på nätet blir bara fel

Varför har lagstiftare i Sverige, liksom i övriga Europa, så förtvivlat svårt att skapa en fungerande rättsordning för internet? Konflikterna om upphovsrätt, integritetsskydd och yttrandefrihet på nätet avlöser varandra och möts med valhänta eller direkt misslyckade åtgärder från parlament och regeringar.

Frågan döljer förstås en komplicerad verklighet. Enkla svar gives icke. Men Nicklas Lundblad – forskare, journalist, regeringsrådgivare med mera – har skrivit en avhandling i ämnet (”Law in a Noise Society”) som är både tankeväckande och provocerande. Det faktum att Lundblad nyligen tillträtt posten som European Policy Manager på Google – att han alltså är rådgivare åt jätteföretagets ledning – gör inte texten mindre intressant.

Varför går lagstiftarna ständigt på pumpen? Lundblads tes är att ledande politiker helt enkelt har felaktiga föreställningar om det samhälle de ska styra. De förstår inte hur människors livsvillkor, och därmed deras beteenden, förändras med internet. Lundblad finner att riksdagsmännen har ett antal illusioner som leder dem fel, och tankefelen spårar han tillbaka till den amerikanske sociologen Daniel Bells inflytelserika 70-talsteorier om det postindustriella samhället.

Precis som Bell tror politikerna att informationssamhället kännetecknas av (1) att sektorn för tjänsteproduktion växer och den för varuproduktion krymper, (2) att det är i samhälleliga centra som kreativa krafter samlas och viktiga beslut fattas, och (3) att samhällsklasserna kommer att utmejslas efter nya kriterier där framförallt tekniska eliter hävdar sig.

Åtminstone de två sista föreställningarna är uppenbart felaktiga, anser Lundblad. Kreativiteten blomstrar överallt i samhället och därmed kan det inte styras som förr. Sedan internet blev allmänt tillgängligt har lagstiftare i västvärlden försökt förbjuda sådant som kryptering av information, fildelning och nästan all hantering med personuppgifter. Förbuden efterlevs inte. Här kan politisk makt inte längre utövas med centrala diktat.

Lundblad ger sig också in i djupare analyser av upphovsrätten – som han anser omöjlig att försvara och snarast samhällsskadlig – och av möjligheterna att skydda människors integritet i informationssamhället. Särskilt vad upphovsrätten beträffar är det djärva tankar. Stolliga, skulle många säga.

Det är märkligt att nyliberaler som Lundblad (han är en av grundarna till tidskriften Neo) så kategoriskt avfärdar upphovsrätten. Den är ju en utpräglad marknadslösning. Allt konstnärligt skapande av någon betydelse tar tid. Någon måste försörja konstnären medan han/hon arbetar. Det kan vara staten, eller någon enskild mecenat – eller publiken. Är det publiken uppstår en helt annan frihet än när konstnären måste få sitt projekt godkänt av den som står för fiolerna.

Lundblad tycks föreställa sig att konstnärliga storverk i framtiden kommer att utföras på fritiden av vanligt folk som inte behöver få betalt. Man tvivlar.

Det är fascinerande att läsa en doktorsavhandling där man finner så mycket att invända mot, men som likväl framstår som så lärorik och intellektuellt uppfriskande. Från min position på den politiska vänsterkanten ter sig Lundblad som något mycket ovanligt: en nyliberal med genuint intressanta budskap. Mycket beläst och fullständigt respektlös kastar han nytt ljus över samhällsproblem där diskussionen sedan länge har varit fantasilös och låst.

Förhoppningsvis uppmuntrar hans nya arbetsgivare Google omskrivning till en populärversion.

ANDERS R OLSSON

journalist