Humanioras kris

Att humanioras roll och status är under debatt är tydligt för alla som följer landets kultursidor. Svante Nordins bok om humanioras – i hans tycke – katastrofala utveckling efter 1968 har föga förvånande fått en del mothugg. ” Gråt inte, forska! ” var rubriken på ett annat inlägg i Dagens Nyheter (8.4). Litteraturprofessorn Anders Cullhed konstaterar – med stöd av en ny rapport – att humanioras anslag urholkats under en följd av år. Hans slutsats är likväl att humanister måste sluta älta sin eviga kris och istället bli bättre på att ”klargöra sin nytta och argumentera för sin nödvändighet”.

Att denna uppmaning kommer just från en litteraturvetare är ett tecken i tiden. Länge ett ledarämne inom humaniora har litteraturvetenskapen haft svårt att försvara sin position i dagens medialiserade värld. Den huvudsakligen kanoniska ämnesinriktning (döda vita män) som fungerade utmärkt 1950 täcker allt sämre in ett kulturlandskap där ”The Frodo Franchise” är modellen som gäller.

I dagens litterära fält möts och bryts olika konstnärliga, kommersiella och mediala intressen. Genreupplösning och gränsöverskridanden är regel snarare än undantag – och litteraturvetarna har inte riktigt hängt med i svängarna.

Hanne-Lore Anderssons avhandling ”Doxa och debatt. Litteraturvetenskap runt sekelskiftet 2000” är ett nytt viktigt inlägg i diskussionen. Andersson skriver att hon, efter ett par decennier i skolans värld, återfann ett ämne som var förbluffande likt det hon en gång lämnat: ”Tiden tycktes, i någon mån, ha stått still, samtidigt som det hela tiden talades om litteraturämnets stora förändringar.”

Anderssons projekt blev därför att synliggöra de bakomliggande normer – den doxa – som styr det vetenskapliga arbetet. Lite överraskande fann hon att det textval som ofta dominerar debatten – Rambo eller Rimbaud, Hamlet eller Hamilton – egentligen är mindre kontroversiellt än själva analysmetoden. Inom litteraturämnet gäller nämligen att textanalysen är kung. Historiska eller teoretiska kontextualiseringar är nog bra, men en väl genomförd textanalys ses som grundvillkoret för en gedigen studie. Utmaningar av denna doxa väcker starka reaktioner, ”närmast att likna vid en kulturell panik”

Bakom textvalets och textanalysens doxor finns den opersonlighetsnorm som nästan inte diskuteras alls. Även om alla är medvetna om forskningens subjektiva och medierade karaktär är idealet fortfarande den till synes objektiva vetenskapsmannen. När denna opersonlighetsnorm ifrågasätts, exempelvis från feministiskt håll, möts utmaningen med en ”massiv” tystnad. I förlängningen handlar det om var gränsen går mellan vetenskap och det som ska betecknas som icke-vetenskap.

”Doxa och debatt” gör halt när det verkligen börjar bränna till. Boken avtäcker förtjänstfullt ämnets normer men ger få förklaringar till varför dessa regerar – och varför detta är så problematiskt. Men förhoppningsvis kan andra debattlystna aktörer slutföra det arbete Andersson inlett.

TORBJÖRN FORSLID

docent vid K3, Malmö högskola