Revolution i luften

Medan 1968 års Cannesfestival invigdes den 10 maj med en repris på ”Borta med vinden” byggde universitetsstudenter barrikader, rev upp gatstenar och slogs ursinnigt med polis längs Boulevard Saint-Michel i Paris.

Med bara några dagar kvar före de strejker och fabriksockupationer som skulle lamslå general de Gaulles femte republik lät sig festivalen, av tradition immun mot händelser i yttervärlden, inte störas.

Föreställningarna fortsatte. Fram till en presskonferens den 18 maj, där François Truffaut, Jean-Luc Godard och Claude Lelouch krävde ett stopp av solidaritet med studenter och fackförbund i ett nationellt krisläge.

Dagen därpå rådde kaos med slagsmål på estraden framför bioduken i festivalpalatsets Grande Salle. Direktionens desperata försök att få igång visningen av Carlos Sauras tävlingsfilm ”Peppermint Frappé” blockerades av att Truffaut och Godard klängde i ridån så att den inte kunde hissas upp.

En upprörd Roman Polanski, som satt i tävlingsjuryn och hade bittra personliga erfarenheter av konstens underkastelse under politiken i sitt gamla hemland Polen, skrek till sina berömda kolleger i franska Nya vågen att de var stalinister.

Nästa dag var allt över. Festivalen avbröts. Stjärnor, regissörer, distributörer och journalister skingrades. Affischer plockades ner, hotellen tömdes. Croisetten låg övergiven, nerskräpad av bortkastade programblad. Flyg och tåg stod stilla. Själv skickades jag i en fallfärdig buss till huvudstaden, sedan hemmaredaktionen bett mig hjälpa tidningens Pariskorrespondent Hans Tedin med bevakningen av ”studentrevolten”.

Vid det laget, kvällen den 19 maj, var två miljoner fransmän ute i strejk. Två dagar senare var antalet strejkande uppe i fyra miljoner och tre dagar senare i åtta miljoner. En lång rad fabriker inom bil- och metallindustrin var ockuperade av sina arbetare, som låste in chefer och direktörer på deras kontor.

Studenternas och fackets kamp för förändringar av auktoritära och museala maktstrukturer inom undervisning och arbetsliv har omgett maj 1968 i Frankrike med en så grundmurad och vidsträckt mytbildning – närd av romantiska legender, symboliska innebörder och ideologiska ställningstaganden – att man skulle kunna tro att gatustriderna och demonstrationerna i Paris och strejkerna runtom i landet snart sagt var det enda av social och politisk betydelse som hände i världen det året.

Men i Vietnam ledde Tet-offensiven till en avgörande vändpunkt i amerikanernas imperialistiska krig. I Mexico City öppnade armén eld och dödade tjogtals demonstrerande studenter strax innan Olympiska spelen skulle påbörjas i staden. I Tjeckoslovakien krossades Pragvåren av sovjetiska stridsvagnar. I Chicago löpte borgmästare Richard Daleys poliskår amok mot det demokratiska konventets antikrigsdemonstranter, och i Pakistan krävdes hundratals dödsoffer när avskyn för en korrupt, USA-stödd militärdiktatur exploderade i protester och mot-våld – samma novembermånad då ”the silent majority” röstade fram Richard Nixon till Vita huset. En presidentkandidat hade eliminerats genom mordet på senator Robert Kennedy i juni, två månader efter de dödande skotten mot Martin Luther King.

För flera bedömare var filmkonsten i viss mån en utlösande faktor bakom majupproret och konvulsionerna som följde i det franska samhället, de svåraste sedan andra världskriget, tyskarnas inmarsch och Vichyepoken.

I början av februari fick Henri Langlois, bohemisk men vördad chef för Cinemateket i Palais de Chaillot och franska Nya vågens gudfar, sparken av kulturminister André Malraux. Det hälsades med högljudda protester från de cinefila stamgästerna på Langlois ständigt fullsatta visningar av filmhistoriens skatter och av en snabbt växande demonstrationsvåg som tycktes förebåda, uppmuntra och förlängas i majhändelsernas raseriutbrott av socialt och politiskt missnöje. Bernardo Bertoluccis film ”The Dreamers” från 2003 fångar suggestivt den förväntan på revolutionär omvälvning som fyllde luften kring Langloisaffären.

Åtskilliga av dem som reste barrikader mot polisens motattacker i februari återfinns bland dem som gör samma sak utanför Sorbonneuniversitet några månader senare. I mars hade universitetet i Nanterre, en dryg mil från Paris centrum, ockuperats av studenter som krävde vittgående undervisningsreformer. Radikaliserade av sin syn på Vietnamkriget och sina sympatier för Black Power i USA och Berlins socialistiske studentledare Rudi Dutschke anfördes de av sociologistudenten Daniel Cohn-Bendit – tysk medborgare, inom kort majrevoltens ikoniska figur, idag grön deputerad i EU-parlamentet.

Den 3 maj håller trehundra studenter vid Sorbonne ett solidaritetsmöte för kamraterna i Nanterre. Högerstudenter angriper. Polisen kommer. Vänsterstudenter gör motstånd. Fler och fler ansluter sig. Polisen anfaller på bred front. På några timmar förvandlas Boulevard Saint-Michel och sidogatorna kring Sorbonne till ett slagfält, fyllt av uppbrutna gatstenar och omkullvälta bilar till barrikader, insvept i tårgasmoln.

Detta våld når en kulmen natten till den 11 maj, kallad ”Barrikadernas natt”, då bataljerna mellan polisen och studenterna och deras sympatisörer resulterar i hundratals sårade. Fransmännen, hela nationen, tittar med stor förfäran på bilderna i tidningar och television och chockeras av framför allt CRS-polisens otyglade våld. Opinionen svänger över till studenternas sida. Nästa dag hörs de första kallelserna till generalstrejk från kommunistpartiet och de största fackförbunden.

CRS står för Compagnies Républicaines de Sécurité. Dessa specialpolisstyrkors våldsutövning kan jag själv vittna om, eftersom gatustriderna på Boul’ Mich’ och i angränsande kvarter blossade upp gång på gång även sedan förhandlingarna mellan regeringen, de strejkande och studenterna inletts.

Mellan uppdragen att bevaka fackföreningsrörelsens väldiga demonstrationståg från Charlety-stadion till Place de la Concorde och gaullisternas, extremhögerns och de grånade Vichyveteranernas paradmarsch nerför Champs-Elysées, med Malraux i spetsen, hamnade jag vid ett par tillfällen i de skaror på vänstra Seinestranden som blev måltavlor för tårgasattackerna.

CRS-polisens framfart överträffar allt jag någonsin sett ifråga om brutal polisiär repression. Flyende studenter, journalister och passiva åskådare klubbades ner utan åtskillnad.

Hemma i Malmö igen upptäckte jag att min rapportering om en av dessa våldsorgier retuscherats av chefredaktören Olof Wahlgren. Rättare sagt censurerats. Han var frankofil, beundrade de Gaulle och åtrådde någon flott gaullistisk orden. Att skildra hans idealdemokrati i ett så avslöjande ljus gick inte för sig i hans tidning. Följaktligen bestämde han sig för att jag inte hade sett det jag hade sett.

Sedan strök han och skrev om.

JAN AGHED

filmkritiker