Kalla kramar

Det är något egendomligt med moderaternas nyvaknade intresse för kulturen och kulturpolitiken. De är extremt intresserade av att hitta nya sätt att finansiera kultur, via sponsorer, donationer, spel- och lotteripengar. Men de har egentligen lite att säga om motiven till att skattebetalarna, sponsorerna, donatorerna och spelbolagen ska vara med och finansiera kulturlivet.

I undertexten till moderaternas kulturinitiativ anar jag något de verkligen brinner för, nämligen att minska skatteutgifterna för kultur.

Måhända är det till slut inte ett nytt kulturpolitiskt paradigm som lanseras i debattskriften ”Kulturen 3.0” med sex kulturpolitiska talesmän för moderaterna som författare. Kanske är det viktigaste för dem att få bort kulturen från den politiska dagordningen? De konstaterar i en artikel på DN Debatt att staten och kommunerna bara står för en tredjedel av samhällets kulturutgifter. Vi betalar det mesta ur vår egen börs när vi köper tidningar, går på bio, köper platt-tv, pocketböcker och tavlor att hänga på väggen. Ändå vill de sex moderaterna att skatteandelen ska minska.

Se på bokbranschen, säger de. Den klarar sig bra av egen kraft. Kan man därav dra slutsatsen att andra delar av kulturlivet också skulle kunna vara självbärande? Det säger de inte men frågan hänger så att säga i luften.

Ändå är sanningen både i Malmö, New York och Wien att teater och opera, symfoniorkestrar, museer och bibliotek måste ha hela eller största delen av sina kostnader täckta via skatten. Broadway- och West End-teatrarna är undantagen som bekräftar regeln. I Sverige kräver inhemsk filmproduktion offentligt stöd och numera räcker det ofta inte med svenska pengar utan internationell finansiering måste till. I Malmö har alla galleriägare någon bisyssla för att kunna hålla på med konstutställningar. De oberoende skivbolagen tar fram och odlar talangerna men ägarna kan inte leva på skivutgivning. Så ser villkoren ut.

I ”Kulturen 3.0” pekar man på brittiska studier av den kreativa sektorn och dess ökande omsättning och sysselsättning. Men man glömmer att företagen växer i och ur ett kulturliv som drivs av konstnärerna själva, ofta olönsamma företag, ideella krafter och skattepengar i skön samverkan. Fortfarande gäller den bistra sanningen att konstnärligt arbete är nödvändigt för samhället men olönsamt för den enskilde konstnären och för företag i branschen.

Kulturpolitiken behöver förnyas, javisst. Kanske kan kultursponsring, pengar från Svenska Spel och från Allmänna arvsfonden bidra med nytt riskvilligt kapital. Men det skulle behövas en tydlig deklaration från de moderata talesmännen att kulturen både behöver mer skattepengar och nya finansieringskällor.

Nu finns det en fullt synlig blåslampa riktad mot konstnärerna: ta er i kragen och skaffa er en försörjning! Det finns därmed något tvetydigt i hela ”Kulturen 3.0”. De sex moderaterna säger sig vilja omfamna kulturen, men den omfamningen känns rätt kall.

SVEN NILSSON

författare