Estetiken regerar

Lars Noréns ”En dramatikers dagbok” har i stort sett hyllats som ett betydande konstverk, ett rörande vittnesmål, och de enstaka protesterna framstår lätt som ogina och gnälliga. Detta till skillnad från det rasande mottagandet av Maja Lundgrens ”Myggor och tigrar”förra året. Den åldrade, dekorerade mannen mot den unga kvinnan – han vacker i sin ärlighet, hon sååå jobbig.

Visst finns det skillnader mellan de båda projekten. Medan Lars Noréns avsikt främst varit estetisk var Maja Lundgrens i hög grad ideologisk. Hon ville visa på de makthierarkier som styr kulturen. Det gav hennes personangrepp en extra skärpa eftersom dem hon spetsade på sin penna pekades ut som förtryckare. Men samtidigt kan man hävda att det faktiskt gav henne större anledning och rätt att vara integritetskränkande. Till skillnad från Norén som smutskastar sina kritiker från en maktposition.

Men att skillnaderna mellan de båda debatterna blivit så stora beror också på vår syn på konsten. Vi lever i ett kulturklimat där det inte går att särskilja etiken från estetiken, och det är det konstnärliga värdet som dominerar.

Det blir tydligt om man jämför med 1800-talet då moralen sattes i första rummet. Uppfattades en bok som etiskt dålig var den förkastlig. Var den förförande välskriven blev den extra farlig. När lektorn, senare biskopen, John Personne 1887 inledde kampanjen mot de åttiotalistiska författarna var det för att framför allt skydda ungdomen mot deras inflytande. Det var självklart att kulturkonsumtionen formade deras värderingar. Sexköp, skolk och en mörk framtid hotade den som läste Strindberg, Anne Charlotte Leffler eller Victoria Benedictsson.

Litteraturbevakningen var allas ansvar. Snart reste sig Personnes stridsskrift, ”Strindbergslitteraturen och osedligheten bland skolungdomen”, som en triumfbåge över tystade kvinnliga författare och disciplinerade manliga.

Men när det estetiska värdet fick försteget i och med sekelskiftet tvingades moralen att bjäbba efter. Under den första kampanjen i Sverige mot kiosklitteratur, 1908–09, försökte konservativa debattörer inkludera idiotiska smutsböcker à la Hjalmar Söderbergs i den kulturella dyfloden. Men nu, trettio år senare, protesterade kritikerna. Det krävdes experter för att avgöra vad som var dålig litteratur, och en äkta konstnär måste få frihet.

Bara ett par år senare, när August Strindberg gränslöst beljög sina konkurrenter under Strindbergsfejden, deklarerade den unge debattören John Landquist att: ”Så djupt har kärleken till Strindberg trängt in i oss från vår första ungdom, att vi sätta oss alldeles över fakta. Strindberg är vår, han får göra vad han vill... Fakta, moral, allt underordnas estetiken. Det som bedöms som vackert blir också gott och sant, och om något ska anses moraliskt förkastligt måste först det konstnärliga värdet avfärdas.”

Att vi fortfarande är fångade i den här märkliga ordningen märks på de senaste debatterna. När en skribent vill kritisera vad hon tycker är en texts moraliska övertramp tvingas hon först tala om att den också är estetiskt undermålig. (Till exempel Åsa Linderborg om Maja Lundgren i Aftonbladet 1.9 2007, Leif Zern om Lars Norén i Dagens Nyheter 25.4.) Och tvärtom, när någon uppskattar de konstnärliga kvaliteterna, blir omotiverade personangrepp eller unkna värderingar ursäktliga, marginella, något att överse med. (Till exempel Carl-Johan Malmberg i Svenska Dagbladet 25.4.) De få undantagen vinner inget gehör när de försöker väcka frågan (framför allt Per Wirtén i Expressen 7.8 2007). Debatterna blir på så sätt skeva, antingen eller.

Frågan borde ställas: Kan Norén ha skrivit en konstnärligt intressant eller till och med viktig bok, som ändå är djupt omoralisk? Ska inte vi läsare förkasta den i så fall?

Svaret är inte givet, men den som inte funderar på saken tar risken att bli en mygga.

DAVID GEDIN

litteraturvetare vid Stockholms universitet