Musik ska byggas utav glädje...

Med soloalbumet ”Markusevangeliet” ser Skåneaktuella Markus Krunegård från rockbandet Laakso ut att få sitt stora genombrott. Det är på många sätt ironiskt. Aldrig tidigare har han varit så självupptagen, aldrig tidigare lika ointresserad av klistriga refränger, aldrig tidigare har blicken varit så här sänkt.

”Rocken spelar ingen roll längre” är titel som signalerar ett bokslut snarare än en fräsch start. Den här evangelisten tar ut trettioårskrisen ett par säsonger i förväg, skyfflar på lite extra kol i självförbrännande nit och konstaterar i en låt att ”det är ett idogt jobb att driva ungdomen ur sin kropp”, i en annan att ”den som dör får se”.

Formuleringsglädjen går inte att ta mista på, den är nära nog lika påtaglig som den iscensatta ångesten.

– Det där är ett baktalat grepp, att använda humor i låtar. Robert Broberg-tanken. Men det är grymt när man lyckas och får det att fungera, när man kan vara vitsig utan att det tar udden av allvaret, säger han.

Hans drivna sätt att skriva tyder på den mognad som bara kommer av erfarenhet, av vana att vända och vrida på sitt språk för att utvinna oväntade betydelser och nyanser. Det där är något han kämpat med inom ramen för Laakso, men där har han haft den halvt främmande engelskan att stångas mot. Låter som en helt annan match.

– Men steget från engelska till svenska är egentligen inte viktigt, tröskeln har snarare varit inom mig själv. När man väl börjar skriva texter som är bra så får man en skjuts framåt, lämnar ett stadium bakom sig för gott. Det har inget med språkval att göra, även om jag antagligen har lättare att vara mångbottnad när jag skriver på svenska som är det språk jag tänker på. Men plattan som Laakso gjorde på finska – min mamma är finska – var rätt textbaserad.

Markus Krunegård har i låtar och i intervjuer alltid ifrågasatt sig själv och sina val i livet. Varje skiva verkar vara den sista. Ju mindre som återstår av livet, desto mer brännande verkar frågorna vara. Hur länge ska han egentligen hålla på med det här? Borde han inte fullborda sin arkitektutbildning? Skaffa sig rutiner?

Solodebuten är på många vis en romantisk skiva; den erkänner romantiken som omgärdar en konstnär, en musiker, en nattlivsrumlare. Men det sker mest för att låtskrivaren ska kunna nåla fast den romantiska bilden på en måltavla tjugo meter bort och peppra den full av kulor. Vilket inte varit hälften så modigt om han inte i viss mån trodde på bilden.

– Som artist formar jag min egen vardag, vilket är extremt lyxigt. Men det känns inte särskilt vilsamt, jag tror inte så många vill ha det så. Även jag funkar väldigt mycket bättre när jag har rutiner. Men jag försöker ta det lugnt, allting har alltid löst sig i livet. Jag tänker ett år i taget. Fast bakdörren tillbaka till arkitekturutbildningen har jag nog hållit öppen för länge.

– Det finns enormt mycket romantik kring det här med att spela i popband, och vare sig man vill det eller ej berörs man av den. Men jag har aldrig gått in i det här för att det är en så cool värld.

Markus Krunegård spelar på Debaser i Malmö på onsdag, på Mejeriet i Lund torsdag. Förband är Jonas Game.