En såpbubbla av hopp om fred

”I Sverige tycker vi synd om den som tar på sig ett bombbälte”, sa centerpartisten Fredrick Federley förra månaden angående Israels sextioårsjubileum. Han ville anordna en glittrig pr-fest med kändisar och politiker för att förändra synen på Israel. Drömgästen, sa han, var Carolina Gynning.

I stället för illegala ockupationer och ett lagverk som skiljer på olika etniska grupper borde alltså Israel förknippas med en glamourös programledare. Samma resonemang låg bakom förra årets Israelspecial i det amerikanska herrmagasinet Maxim där några kvinnor som tjänstgjort i den israeliska armén poserade i minimala underkläder. Tidskriften hade uppvaktats av det israeliska generalkonsulatet i New York, som ville ge en mer positiv bild av landet. Lust i stället för blod och våld, skönhet i stället för förödelse.

Till ytan är det också vad som sker i de israeliska konstnärerna Gil & Motis utställning ”Available For You” på Verdenskulturcentret i Köpenhamn (t o m 31.5). Men snarare än att putsa till Israels image försöker de invertera maktrelationerna genom att under två månader erbjuda sina tjänster till stadens arabiska befolkning, framför allt till dem som bor på Nørrebro. De använder konsten för att belysa hur många palestiniers identitet i Israel främst baseras på att de utgör billig arbetskraft.

På flygbladen som delas ut för utställningen erbjuder sig Gil & Moti att laga mat, passa barn, ge ansiktsbehandlingar och hjälpa till på folks arbeten. Interaktionerna dokumenteras genom anteckningar, filmer och tavlor som ställs ut.

I en introducerande performance delade konstnärerna ut brödskivor som dekorerats med kikärtsröran humus i orden ”tolerans”, ”respekt”, ”lyssna” och ”acceptera”. En inbjudan till dialog, men kanske också en signal om att ett öppet sinne borde vara en lika naturlig del av vardagen som bröd till en måltid.

Nu har inte alla varit särskilt roade av deras inbjudan. En man slängde ut dem ur sin affär efter att ha anklagat dem för att ha stulit hans land. Att han bodde i Danmark var deras fel, menade han. Andra har intagit en avvaktande inställning.

Men de flesta som medverkat i projektet verkar positiva. Eller kanske snarare nyfikna. I videoverk ser man hur Gil & Moti leker med en flicka i Spindelmannendräkt, handlar mat, rullar köttbullar och putsar fönster. De hjälper även affärsinnehavaren Muhamad att göra i ordning en visningslokal för tjusiga väskor från London. Muhamad berättar att han ska resa bort men att konstnärerna kan få nyckeln så att de kan arbeta när han inte är där. ”Du litar på oss”, säger en av dem förvånat. ”Fullständigt förtroende, det är fantastiskt!” Muhamad håller glasögonen i handen och säger allvarligt: ”Ni tänker ju på mitt bästa.”

Det är en mening skör som en bebis. Till formen är det en feelgood-utställning där verket traskar ut ur konstlokalerna för att skapa goda relationer, så ett frö. Besökarna ska le när de ser att även judar och palestinier ler mot varandra.

Men uttalandet ”Ni tänker ju på mitt bästa” kan givetvis inte ses utan det bagage som konflikten utgör. Det är en såpbubbla av hopp som svävar i ett landskap av taggtråd.

Naiviteten är grundplåten i Gil & Motis konstnärliga process. Utställningens inramning är en till synes sorglös blåögdhet – de ler ständigt in i kameran och ritar barnsligt färgglada teckningar om sina möten. De har också förvandlat sitt gemensamma liv till en enda lång performance. När de gifte sig i Rotterdam 2001 firade de smekmånad i en utställningshall där besökarna bjöds in till den äktenskapliga sängen.

Mest kontroversiellt är förmodligen projektet ”Dating Gil & Moti” som visades på Haifa Museum of Art 2003 och senare utvecklats på flera efterföljande utställningar. Paret har efterlyst en arabisk man som de kan bli kära i – av politiska skäl – och därmed visa att kärleken kan överkomma alla hinder.

Det är en naiv tanke. Men lika enkel som tankegången är, lika progressiv är idén. Inte bara för att den utgår ifrån en homosexuell kontext i en konservativ region, utan också det radikala i att erbjuda sina egna kroppar för att göra upp med den rädsla de uppfostrats till att känna inför sina grannar.

Utställningen är intressant att ställa mot journalisten Catrin Ormestads bok ”Gaza. En kärlekshistoria” som kom tidigare i vår. Där skildrar hon hur ockupationen – men även korrupta palestinska politiker – har skapat en ständig känsla av klaustrofobi i Gaza. Hon besöker flyktingläger och beskriver en vardag som präglas av en ständig kamp att överleva: inte bara fysiskt utan även mentalt. Hon återger en undersökning som visar att 98 procent av barnen i Gaza är traumatiserade. Hon träffar en lärare som beskriver hur barnen, när de får leka med lera, bara gör vapen. Hon besöker matbutiker som förvandlats till socialkontor med långa listor över alla som har kredit. Hon berättar om Hamdi som i chock försökte trycka in sin mammas hjärna i det krossade huvudet efter en raketattack.

Hur skapar man ett utrymme för dialog här? Eller är Gil & Motis metod bara gångbar på distans?

Ormestad, som bor i Tel Aviv, har upprättat en katalog över övergrepp som är omänskliga. Parallellt löper också hennes kärlekshistoria med den israeliske journalisten Gideon Levy som är en av de vassaste kritikerna av ockupationen. Han hävdade en gång i tidningen Haaretz att Gaza snart kommer att se ut som Darfur, med den skillnaden att världen åtminstone ger något slags hjälp till Darfur, men vågar spela tuffa mot Gaza. ”Så här ser vi ut. Det här är vårt moraliska porträtt”, konstaterade han efter att ha citerat israeliska toppnamn som törstade efter ännu fler kollektiva bestraffningar av palestinier i Gaza.

Kan då konstprojektet ”Available For You” fungera som ett ideal på den realpolitiska arenan? Den israeliske författaren Aharon Applefeld hade förvisso en poäng när han i helgen sa ”Jag kan inte representera en stat, jag kan bara representera mina egna tankar”, angående att fyratusen personer protesterade mot att Turins bokmässa hade Israels jubileum som tema.

Men enskilda medborgare kan inte svära sig fria från sitt lands politik. Alla ingår i det kollektiva moraliska porträttet. I en konflikt som präglats av ultravåld och ultrahat på båda sidor har kanske barnets naiva perspektiv mer att erbjuda än vad man först kan tro.

RAKEL CHUKRI

medarbetare på kulturredaktionen