ROCK and ... ROLL!

Bo Diddley är borta. Och med honom ännu en av hörnstenarna till den bespottade, älskade musikform vi så länge nu har kallat rock’n’roll.

Jag påminner mig om hans upphöjda position genom att spela den av hans låtar som faktiskt heter ”Rock’n’roll”:

Well, I think I wanna say one thing right now ... instead I think I’ll say two things: I like myself some ROCK and ... ROLL!

Bo Diddleys skivproduktion från femtio- och sextiotalet är fortfarande en märkligt outforskad kontinent, kanske för att så mycket i den verkar vara gjort som explosiva, improviserade idiotprylar i en enda tagning. Just denna hetsande bagatell, denna filosofilektion direkt från underlivet, gavs inte ens ut när den hade spelats in. Den dök upp långt senare i någon nitisk arkivstädning. Men enkelhet ska aldrig underskattas, dess andra sida heter ju självklarhet.

Bo Diddley skjuter låten framför sig med juckande höfter och dänger på den gamla gitarren med så mycket attityd och naken kraft att man aldrig mer behöver fråga sig vad rock’n’roll egentligen är för något. När han med professorslik klarsyn konstaterat att det dessutom är något som varken pappa eller lillasyster, ung eller gammal, kan leva utan så tryter orden.

Då går han över i en oartikulerad junglescat, varpå hans ständige följeslagare och vilt rasslande maracasspelare Jerome Green utbrister att ”det här är ju inte rock’n’roll, det här är jazz”.

Tro honom inte för ett ögonblick.

I allt vad Diddley företog sig sammanfattades livets innersta mening med tre enkla ord: ”rock and roll”. Utan omskrivningar, utan ursäkter. Hans musik var lika hotfull som den var sexuellt pockande. Kollegan Muddy Waters har berättat om hur han en sen natt satt i sin bil, med taket nedfällt, på väg hem efter en spelning, när han hörde någon av inspelningarna från Chesstudion genom fönstret till en högt belägen lägenhet någonstans på Chicagos sydsida. Det kan ha varit en av Muddy Waters egna, men jag tror gärna att det var någon av Diddleys aktuella jukeboxsinglar, kanske ”I’m a man” eller ”Who do you love”. Muddy frös fast i förarsätet: – It would be rolling up there, man. I heard it all over. I heard it coming from way upstairs somewhere, and it scared me. I thought I had died.

Diddleys musik hade alltid den dimensionen, men allra mest var den en öppen invitation till en fest utan början och utan slut. Hans femtiotalsinspelningar gavs helt nyligen (och för första gången på ett respektfullt vis) ut på dubbelcd: n ”The Chess Masters” och ni kan lugnt trycka fram vilket som helst av albumets 48 spår. Det är med all sannolikhet en vårdslös, skramligt illasinnad attack som kommer emot er.

Den kommer att nita er mot väggen, som fastklistrade med silverblank gaffatejp. Och när ni rasar ner efter så där två minuter vill ni bara ha mer.

Spela Diddley på nästa fest och önska att det är någon annan som står på hyreskontraktet. Folk kommer att kasta av sig kläderna, spränga högtalarna, hälla öl över varandra och göra skelögda bebisar tills gryningen kommer. Rakt framför de rasslande högtalarna, med repeatknappen intryckt på spelaren.

Så kommer jag att minnas hans musik. Den kraften finns där fortfarande.

LENNART PERSSON

musikskribent