Flaggan i topp

Solen letar sig in genom mitt gardinlösa fönster och ljussätter vardagsrummet. På soffbordet ligger den nyutkomna boken Svenska flaggans historia (Medströms bokförlag).

Formen och de rika färgillustrationerna kvalificerar den för vilket kulturkreddigt kaffebord som helst. Innehållet däremot är till stora delar militärhistoriskt nördigt. Det beror på att flaggor länge var en militär företeelse, men hänger även samman med författaren Leif Törnquists bakgrund som chef för Armémuseum.

De blågula färgerna etablerades i militära sammanhang under 1600- och 1700-talen. Den svenska flaggan som vi känner den idag fick dock bredare genomslag först då nationalismen bröt fram runt sekelskiftet 1900.

Samtidigt var det en ifrågasatt symbol. Törnquist beskriver initierat hur flaggan och nationalismen var viktiga verktyg i tidens ideologiska kraftmätning. Initiativet till Svenska flaggans dag togs till exempel av de försvarsvänliga landstormsföreningarna. Samtidigt är det intressant att notera hur snabbt socialdemokratin, med statsbärande ambitioner, omfamnande den nationella repertoaren.

I bokens avslutande avsnitt, som innehåller instruktioner om hur balkonger och sommarstugeträdgårdar ska pyntas, står det klart att det blågula flaggandet idag ses som något självklart och okontroversiellt. Förhållningssättet ramar också in nationaldagsfirandet. Sedan 6 juni blev helgdag förväntas medborgarna ge sig ut på gator och torg istället för att som vanligt läsa morgontidningen och gå till jobbet.

Malmös nationaldagsfirande annonseras som ”festligt, folkligt och välkomnande”. I morgon bjuds Malmöborna på folkdans, musikkårer, jazzband och Idolstjärnan Amanda Jenssen. Insprängt i programmet finns också sådant som förr kallades fosterländska sånger och dikter. Allt och alla ska med!

Det är något bekant med detta sätt att ta nationalismen för given. Jag reser mig ur soffan, går in i köket och rotar i pappkassen med gamla tidningar. Långt ner hittar jag det, ett flygblad från Sverigedemokraterna.

Ett besök på partiets hemsida får bitarna att falla på plats. Rakade skallar och kängor har ersatts av gossfrisyrer och Dressmankostymer. Den aggressiva facklan har fått ge plats för en ny partisymbol, blåsippan. Sött, civiliserat och självklart, så förs nationalismen till torgs 2008.

Under den banala ytan är kanterna skarpa. Svenskhet beskrivs som ett metafysiskt faktum som ska stärkas och värnas. Lägg därtill tankegångar om att ”ett befolkningsmässigt homogent” samhälle är att föredra, så har ni bevis för att det går alldeles utmärkt att koka en intolerant och illasmakande soppa utan att röra i rasretorik.

Alla som flaggar och firar nationaldagen delar givetvis inte Sverigedemokraternas hållning i migrationsfrågor. Vissa menar tvärtom att man ”tar flaggan tillbaka” och fyller den med en ny innebörd. Problemet är bara att Sverigedemokraterna inte står för någon förljugen nationalism. Tvärtom har partiet fångat nationalismens mest grundläggande idé: ett folk, ett land, en knivskarp gräns mellan oss och dem.

Nationalismen är en ideologi som lever bara så länge den underhålls och återuppfinns med flaggor och fester. Jag kastar flygbladet i soporna och förpassar flaggboken till vinden. Morgontidningen får jag vänta förgäves på imorgon, nationaldagen, men till jobbet går jag.

FREDRIK PERSSON

doktorand i historia vid Lunds universitet