Pappa Barack

Dagen efter att Barack Obama inofficiellt utnämndes till demokraternas presidentkandidat förra onsdagen skrek rubrikerna över hela USA ut samma budskap: ”Historiskt!”.

Politikern Jesse Jackson, som kämpat för svarta amerikaners rättigheter hela sitt liv, förklarade euforiskt:

”Jag grät hela natten. Jag kommer att gråta i fyra år. Det Obama har åstadkommit är den största politiska händelsen i det här landets 232-åriga historia”.

Vad gjorde Barack Obama själv? Han var hemma i sitt hus i Chicago, och hjälpte sina två döttrar Sasha och Malia att ordna en övernattningsfest för deras bästisar.

När Barack Obama håller tal gillar han att beträda scenen tillsammans med sin fru Michelle och de två döttrarna. Häromveckan inledde han ett tal i Iowa med att kliva en bit bort från podiet och sucka lyckligt: ”Är de inte snygga, min fru och mina döttrar?”

Michelle har blivit känd för sina vassa skämt om sin makes ovanor och dåliga andedräkt, men så fort hon får en chans ser hon även till att påpeka att Barack är världens bästa farsa – han skulle aldrig någonsin glömma bort att skjutsa Sasha till hennes balettlektioner, förklarar hon stolt.

Att framställa sig som en perfekt familjepappa har alltid varit en del av amerikanska presidentkampanjer. När familjen Obama poserar framför kamerorna på en scen är det lätt att associera till Kennedyfamiljens år i Vita huset.

Men för Barack Obama verkar faderskapet inte bara vara en kampanjstrategi. Det är också en politisk handling i sig.

Ett underliggande tema i självbiografin ”Min far hade en dröm”, som kom 1995, var hans frånvarande pappa, och det verkar som att Baracks stora löfte till sig själv är att aldrig överge sina egna barn på samma sätt. Att vara en bra pappa framstår ofta minst lika viktigt för Barack som att vara en bra politiker.

Förra året började Barack prata i intervjuer om hur mycket han tyckte om tv-serien ”The Wire”. Det verkade lätt att avfärda det som en del av hans halvhippa, men inte nödvändigtvis politiskt gångbara, kulturella kapital – en del av samma popvänsterpaket som den präktiga ”Yes we can”-videon med rapparen Will.i.am och ”gatukonstnären” Shepard Faireys kitschigt revolutionsromantiska Obama-affischer, som redan börjat ersätta Bob Marley-planscherna som det inkvoterade svarta ansiktet i sovrummen hos liberala collegestudenter.

Men det är också möjligt att Obama gillar ”The Wire” av mer personliga anledningar.

I fredags visade SVT seriens allra sista avsnitt, och det är svårt att se det utan att lägga märke till ett av seriens underliggande teman: den totala bristen på fadersfigurer för unga killar i Baltimores getto – något som får brutala eller sorgliga följder för många av de barn vi lärde känna i seriens tidigare säsong.

I journalisten Ta-Nehisi Coates nya bok ”The Beautiful Struggle” skriver han om sin uppväxt i just de delar av Baltimore där ”The Wire” utspelar sig.

Den unga Ta-Nehisi är strulig i skolan, och verkar ständigt vara på väg åt fel håll. Han lockas av storebrorsan Bills häftiga liv i Baltimores kriminella gäng, och den respekt man får om man har en pistol nedstoppad i byxlinningen.

Oddsen för den unge Ta-Nehisi såg inte särskilt bra ut. Han skriver om ett Baltimore härjat av crackmissbrukare och gängvåld, där ”tonårsgraviditet var hippt och pappor var spöken”. Själv var hans pappa luspank, och hade sju barn med fyra olika kvinnor, men han var också smart, beläst och ställde höga krav på sina söner. Framför allt var han där.

Efter ett blodigt slagsmål i en skolmatsal får Ta-Nehisi en brutal utskällning av pappa. Han skärper till sig, börjar sköta sina studier och blir antagen på på anständiga Howard University. I dag är han framgångsrik journalist på bland annat New York Times och The Atlantic.

”The beautiful struggle” är en bok om den vassa egg som miljontals svarta tonårskillar balanserar på. På den ena sidan finns en slitsam och ödslig väg mot en hederlig karriär, på den andra sidan finns kriminalitet, snabba belöningar, omedelbar status och gangsta-fantasier.

Harvardsociologen Orlando Patterson har ägnat sitt yrkesliv åt att studera beteendemönster bland svarta ungdomar. Han hävdar att ett av problemen för unga svarta män är att det helt enkelt är så socialt lönsamt att anamma den coola ytan från svart popkultur – att imitera gangstarappare, basketproffs eller gängmedlemmar.

Patterson skriver om den ”dionysiska fällan” som lockar många svarta tonårskillar. Om de bara beter sig lite mer som rap- eller basketstjärnor får de kompisar, tjejer och status. Den som däremot väljer att satsa på läxorna riskerar att beskyllas för att ”spela vit” och bli utfryst.

Det här problemet är unikt för just unga, svarta män. Svarta kvinnor har avancerat i snabb takt sedan 1970-talet, och går nu ut college och tjänar pengar i nästan samma utsträckning som vita kvinnor. Generellt har levnadsstandarden för svarta förbättras betydligt. Sedan Bill Clintons välfärdsreform 1996 är det fler svarta än någonsin som har arbeten och som äger sina hus. Under Clintonerans ekonomiska lyft skapades miljontals nya, lågavlönade jobb, men resultatet av det har också blivit att många ensamstående mödrar som tidigare levde på socialbidrag nu tvingas ta två eller tre jobb för att försörja sin familj. Deras barn blir hemma ensamma. Papporna är spöken.

När Barack Obama talar om vikten av ansvarsfullt föräldraskap kan han stundtals påminna lite om den nya våg av moralkonservativa svarta offentliga figurer, där komikern Bill Cosby lite oväntat blivit förgrundsfigur.

”Stäng av tv:n, stäng av Playstation, och läs en bok för dina barn”, brukar Obama säga när han pratar om svarta pappors uppdrag (han låter då plötsligt betydligt äldre än 46).

Men på samma sätt som just Bill Cosby förändrade bilden av svarta familjer i USA med sin självbetitlade familjesitcom, har nu Barack Obamas kandidatur en enorm symbolisk potential. Oavsett hur det går för Obama i valet i november så har han redan åstadkommit en av 2000-talets stora politiska triumfer i USA, enbart genom att synas på alla de där tusentals bilderna med sina två lyckliga döttrar.

MARTIN GELIN

journalist