Kriget och studenterna

Elfte september 2001 har haft en förödande effekt. ”Vi måste ju stödja våra soldater” säger en av studenterna med allvarlig min. Hon förväntar sig att amerikanska medier gör vad de kan för att Pentagon skall få sin vilja genom.

Jag har i många år undervisat i olika delar av världen. Och som vanligt lär jag mig otroligt mycket av studenterna. Frågor på föreläsningar, småprat på rasterna och några gånger längre samtal under middagar på kvällarna. Allt sammantaget ger mig en inblick i deras perspektiv och föreställningsvärld.

Dessa dagar jobbar jag i Strasbourg med undervisning av amerikanska studenter från universiteten Harvard och Syracuse. Mastergrade-kursen handlar om konflikter i världen och om vilken roll olika aktörer har. En viktig del är självklart hur vi får information om vad som händer. Alla erkänner att de stora medierna är vår viktigaste källa till ”kunskap” om vår omvärld.

Vi ser filmen ”War Made Easy” om hur amerikanska myndigheter och medier medvetet ljugit och hållit tillbaka information i samtliga krig sedan Koreakriget. Det är en ovanligt bra dokumentär som använder material från de stora mediehusen för att belysa hur folket förbereds för krig – för att stödja kriget och sedan acceptera konsekvenserna.

Pentagon har varit mycket framgångsrikt i sitt arbete med att dominera mediebevakningen. Inte enbart med de ”inbäddade” journalisterna, utan även på sätt att stora bolag som till exempel CNN ber om Försvarsdepartementets godkännande av förslagen på gamla officerare som ”expertkommentatorer”. Kritiska röster bland journalisterna plockas bort av redaktörer och ägare.

Jag får erkänna att mina tankar om amerikanska studenter i allmänhet inte är alltför höga, men jag blir ändå förvånad över reaktionerna. Majoriteten av studenterna försvarar mediernas roll som stödspelare i ”kriget mot terrorismen”. De kommer från studier i juridik, filosofi och statsvetenskap på relativt liberala universitet. Många läser regelbundet New York Times eller kollar BBC online.

Men denna förvridna uppfattning om mediernas roll i en demokrati gör mig ledsen och upprörd. Vad blir konsekvenserna av att en generation växer upp i tron att mediernas roll är att vara stödtrupp till militära ockupationer som i Afghanistan och Irak?

Jag beslutar mig för att använda två hela dagar till att diskutera vad oberoende medier har för uppgift som en fjärde statsmakt. Vi studerar Watergate och andra skakande reportage som avslöjar maktmissbruk av grövsta sort. Men det är svårt att få dem att förstå. ”Efter 11 september måste vi alla stå tillsammans” är en spridd uppfattning. Flera är kritiska till vad som händer i Irak, men tycker att det är ”opatriotiskt” att ställa kritiska frågor när amerikanska soldater kommer hem i kistor eller rullstol.

Jag visar huvuduppslagen i International Herald Tribune (New York Times internationella utgåva) och brittiska The Guardian från 2 juni i år: NYT berättar om förbättringarna på Guantánamo, medan The Guardian avslöjar att fångarna nu flyttas till hemliga skepp utanför varje jurisdiktion.

Detta är en konsekvens av 11 september som inte ändras av ett presidentval. Obama eller McCain: världen får leva med usla amerikanska medier i åratal framöver, och jag fruktar konsekvenserna nu när trummorna börjar kalla samman till ett angrepp mot Iran.

JØRGEN JOHANSEN

fredsforskare knuten till Transnationella stiftelsen för freds- och framtidsforskning i Lund, journalist