Lita på FRA?

Den 11 juli 2001 lades en uppseendeväckande rapport fram vid det Europeiska Parlamentet i Bryssel. Rapporten, 200 sidor lång och författad av en speciell kommitté tillsatt av parlamentet, behandlade den eventuella förekomsten av ett hemligt internationellt övervakningssystem. Detta spionsystem, som länge varit en mytologiserad källa för konspirationsteorier, gick under det sci fi-klingande namnet Echelon.

Det mest uppseendeväckande med EU-parlamentets rapport var att den kom fram till att Echelon faktiskt existerade och att ”systemets syfte är att avlyssna privat och kommersiell kommunikation och inte militär sådan”.

När den svenska riksdagen imorgon röstar för att ge Försvarets Radioanstalt (FRA) ökade befogenheter att utan formell misstanke eller domstolsbeslut lyssna av kabelbunden trafik är vi på god väg att få vårt eget Echelon. Det anmärkningsvärda och farliga är detsamma: ett system för att ”avlyssna privat och kommersiell kommunikation och inte militär sådan”. Därför kan det vara läge att dra en del lärdomar från närhistorien.

En är hur svårt det är att stå upp för de friheter vi annars tar för givna när politikens främsta drivkraft och verktyg är rädsla. Trots EU-parlamentets sensationella rapport blev det obehagligt tyst om Echelon så fort det första planet flugit in i World Trade Center. Som om terrorattackerna på något sätt gjorde det Echelon sysslade med acceptabelt, kanske till och med nödvändigt. När en annan och relevantare slutsats vore att den sortens övervakning visade sig ineffektiv och meningslös.

Echelon lyckades inte förhindra attacken den 11 september. Inget talar för att det svenska spionsystem som föreslås i FRA-lagen kommer att rädda ett enda liv, än mindre fånga någon terrorist.

En annan är att alla förändringar som underlättar missbruk av ett system också kommer att leda till ökat missbruk. Det finns otaliga trovärdiga redogörelser för hur Echelon användes för exempelvis industrispionage. Senast i helgen rapporterades det om att Datainspektionen fått in en anmälan om att FRA under 1990-talet olagligt lagrat uppgifter de samlat genom telefonavlyssning. För två veckor sedan publicerade Piratpartiets Rick Falkvinge ett inspelat samtal med FRA:s förre överdirektör Anders Wik där denne medgav att FRA redan sedan länge bedrivit olaglig spaning, om än inte i kabel, och att det nya lagförslaget betyder att det grundlagsbrott FRA ägnat sig åt i trettio år nu till sist blir lagligt.

En tredje lärdom är att all underrättelseverksamhet i ett demokratiskt land vilar på en svårhanterlig paradox. För att göra systemet pålitligt måste alla enskilda beståndsdelar misstänkliggöras. Man måste förutsätta att människor kommer att missbruka det, och konstruera regler och begränsningar som gör sådant missbruk så svårt som möjligt. Men om FRA ska kunna bedriva någon vettig spaningsverksamhet överhuvudtaget kan de ju inte gärna berätta vad de gör. FRA och lagförslagets politiska försvarare betygar att eventuell integritetskränkning ska undvikas genom tydliga regler och sofistikerade sökmetoder. Samtidigt kan de naturligtvis inte avslöja hur dessa sökmetoder ser ut. Vad de egentligen säger är alltså: ”Lita på oss, vi kan inte berätta vad vi gör men ni får helt enkelt ta och tro på oss när vi säger att ni inte kommer att råka illa ut.”

Sådana vaga försäkringar är alltid ett dåligt tecken för en demokrati.

PATRIK SVENSSON

medarbetare kulturredaktionen