Semesterlitteraturen och den frånvarande idyllen

Semestern. Man tänker på långa, oskrivna dagar fyllda av vila, sol och ta-dagen-som-den-kommer. Man kanske också tänker lite pånyttfödelse; nu skall man hitta tillbaka till sina nära, till sig själv. Man har förväntningar. Vi som lever i Sverige är ett hårt arbetande folk med hög arbetsmoral, och Sverige är mörkt och kallt större delen av året. Vi ställer höga krav på vår semester. Den är ju ändå något exceptionellt som inträffar – ett slags årligt undantagstillstånd.

Skall man tolka den svenska semestern som den ser ut i skönlitteraturen lyckas vi dock ganska dåligt med vår vila. Där är semestern snarare en hotfull spelplats för allehanda former av disharmoni, för bubblande familjekonflikter och plågsam självrannsakan. När man inte arbetar, då kan vad som helst hända. Då släpps alla demonerna lösa.

I Ulla Isakssons klassiker ”Paradistorg” från 1973 bildar en nästan smärtsam idyll fond för en trygghet som knakar i fogarna, en ny tid som bryter sig in och ersätter en gammal, ett omvärderande av tidigare fastställda normer. Paradistorg, en älskad gammal skärgårdsvilla, har varit läkaren Katha Wiiks tillflykt varje sommar sedan barndomen. ”Den lilla säkra oasen i en värld som vacklar – lekplats, läkplats, familjesköte!”, som Katha själv beskriver det. Här har hon sett sina egna barn och barnbarn växa upp, hon har sett sig som en självskriven matriark i en stor familj. Men den här sommaren kan hon inte hålla omvärlden ifrån sig längre; världen förändras och tränger sig på och i hennes egen familj råder långt ifrån någon harmoni. Hennes beskäftiga väninna Emma, socialarbetare med världssamvete, plågar henne med sina undergångsvisioner om framtidsmänniskan, den kalla och potentiellt farliga Aniaramänniskan. Detta blir sommaren då familjen rämnar på olika sätt, obehagliga sanningar kommer i dagen, och Katha tvingas inse att hennes paradis är invaderat, om det ens någon gång har funnits, eller bara var en illusion.

Nästan 25 år senare finns inga Paradistorg, ingen idyll som kan rämna. Nu är inte ens drömmen om beständighet ett ämne längre. I stället är semesterfirarna rotlösa och uppluckrade redan från början. Drömmen om semestern som en verklighetsflykt finns dock kvar. De två kvinnliga par som hyr ett sommarhus i Elise Karlssons debutroman ”Fly” från 2007, upplever ett slags sömngångaraktigt flytande tillvaro där inget är beständigt, allra minst relationerna kvinnorna emellan. Samvaron är i själva verket bara ännu en form av ensamhet. Den svenska sommaridyllen är nästan helt borta, kvar finns typisk sommarhusrekvisita, den finns där, men den betyder ingenting: ”Huset var redan fyllt, självtillräckligt. Hon var ett hot mot inredningens balans, som skapats genom en övertrassering av den goda smaken. I hallen, trasmattor korsvis lagda.”

I Elise Karlssons andra roman, ”Lonely Planet” från 2008, är semesterensamheten tagen ännu ett steg längre. Amanda, som är en av de fyra kvinnorna vi mötte första gången i ”Fly”, tar sitt blonda hår och sina nya bröst med sig på chartersemester. Vilsen, men ändå märkligt autonom vandrar hon tämligen planlöst omkring på semesterorten, observerar saker och människor hon möter. När hon får ett chockbesked från Sverige avbryter hon semestern och åker hem igen, men bara för att återuppta semestern i Stockholm; grundligt följer hon tipsen i Lonely Planet om Stockholm – ingen vet att hon är hemma.

Lite på samma sättdriver huvudpersonen, den elvaåriga Myra omkring i Sara Villius senaste roman, ”Sex”, från 2008. Hon följer med CF, en betydligt äldre playboyaktig reklamkille till Frankrike fast hennes mamma tror att hon är på kollo – likt en modern ”Barnens ö”, en annan klassisk semesterskildring. Här finns samma känsla av gungfly och rotlöshet. Barndomens trygga semestersymboler, glass och läsk och stränder, blandas med vuxenvärldens mer oroväckande obäddade hotellrumssängar: har CF och Myra ett förhållande eller är det en ovanlig vänskap? Händer det som händer över huvud taget eller är det bara en fantasi i någon annans huvud?

Den som väntar på en förlösning i dessa romaner får vänta förgäves eller läsa djupt mellan raderna. Någon självklar utveckling sker inte. Det gör det inte heller i en annan roman om ytterligare en ensam semesterfirare, Katarina Kieris ”Vem vågar sommaren” från 2006. Här lånar den frånskilda förskolläraren Majken ett hus på västkusten för att vistas några sommarveckor där. Inte heller här finns några rötter och främlingskapet är till en början stort; Majken flyttar bokstavligen och bildligt in i någon annans hem, hon registrerar noga husets inventarier om omgivningar ner till minsta sockerskål och blir mer och mer intresserad av den mystiske man som ägde huset före de nuvarande ägarna. Samtidigt bedriver hon en tveksam självrannsakan, då hon ser tillbaka på sitt liv och de val hon gjort – för att inte tala om de val hon undvikit.

Även Sara i Maria Svelands ”Bitterfittan” från 2007 reser ensam iväg på semester och bedriver självrannsakan. Men där upphör likheterna. Sara reser till Teneriffa för att få en paus från sitt familjeliv, beväpnad med Erica Jongs ”Rädd att flyga”, en av 70-talets klassiska feministbiblar. Så värst mycket vila blir det nu inte. Sara resonerar, argumenterar, ifrågasätter inte bara sitt eget liv utan också det hon ser runtomkring sig. Här får charterorten illustrera olyckliga par världen över, par som slutat prata, par som inte klarat jämställdheten.

En ännu mer dystopisk bild av charterorten som kärnfamiljens helvete på jorden ges i Helena von Zweigbergks relationsroman ”Ur vulkanens mun”. En familj åker på semester till Sicilien för att rädda sitt sönderfallande äktenskap, men resan blir i stället en urladdning för allt de gått och trängt undan. Allt är beskrivet i obarmhärtig detalj; det kvava hotellrummet, tystnaderna, sarkasmerna. Allt mot fond av en fadd och opersonlig chartermiljö, där varje dålig pizza har en egen plats.

Nej, semestern i litteraturen har sedan länge lämnat idyllen bakom sig. Om den nu någonsin har funnits där. Fortfarande saknas ju det som vore den stora litterära utmaningen: att beskriva ett harmoniskt eller rentav lyckligt tillstånd utan att det blir ointressant.

ANNINA RABE

frilansskribent och kritiker