Det öde landet

Först var Sverige perfekt. Det var 1955. Det låg ett såpadoftande skimmer över de bonade linoleumgolven. ”Folkhemmet är fulkomnat”, skrev Expressen bostadsjournalist Olle Bengtzon ironiskt hem från bostadsutställningen H55. Sedan började förfallet. Det kulminerade någon gång 1995 när ordförande Persson sa ”den som är satt i skuld är inte fri”.

Då började nostalgikerna dyka upp längs de gamla riksvägarna. De reste land och rike runt och hittade bortglömda folkhemsbyggen och gav ut böcker som Göran Willis och Staffan Bengtssons ”Med K-märkt genom Sverige”. De hittade tillbaka till linoleumgolven. Lite solkigare nu, men ändå vid liv, roliga minnen berättades, farbröder och tanter dök upp på dansbanorna och mindes. Det var uppsluppet.

Jag hade de där böckerna i handskfacket när jag åkte med en VW-buss upp och ner genom landet några somrar på 1990-talet. Vi letade bensinmackar i avfolkningsbygder, folkparker i glömda skogsdungar och fik med galonstolar. Folkhemmet rustades ner och vi, som aldrig hade bott i det, saknade det redan.

Nu är Sverige perfekt igen. Jag tror inte Sverige har varit så perfekt som det är nu sedan just 1955. Det ligger kanske inget såpadoftande skimmer över några linoleumgolv, men de rostfria kylskåpsdörrarna slår onekligen stenhårda perfekta solkatter omkring sig. Och alla är satta i skuld.

Inte så konstigt då att vi inte längre nostalgiskt längtar till en annan tid då allt var perfekt, utan istället gottar ner oss i det fullständiga övergivna förfallet.

Det började med Jörgen Jörmarks bokprojekt ”Övergivna platser”. Jörmark var på jakt efter kapitalismens logik i det söndertrasade landet han porträtterade. Inget är längre vid liv. Här fanns inget av hyllandet av framsteget som var kärnan i K-märkt-farbrödernas sökande efter det bortglömda.

Förfalltrenden har spätts på med diverse tv-program som vältrar sig i skuld, smuts och förbjudna tankar. Och nu kommer boken Öde – det bortglömda Sverige av Hampus Hedelius (Bokförlaget Max Ström)

De övergivna och förfallna drömmarna har blivit en eftertraktad genre i vår perfekta tid. I Hedelius bok ligger husen som bortglömda långvårdspatienter med liggsår och har slutat att vänta på att någon ska vända på dem i det post-folkhemska-landet.

Här har vi en romantik för det tidiga 2000-talet. Här finns inget av sommartorpande uppfräschning, utan bara ett långsamt herdediktande i förfallet. I en berömd dikt såg Baudelaire ett kadaver mitt i det av Haussman uppfräschade breddade Paris. En kittling, döden i rännstenen. Det övergivna kittlar samma nerv.

Kanske har vi en möjlig turismtrend i vardande: ödeturismen. Globala turister åker gärna till favelas, kåkstäder, i brasilianska storstäder. Sverige har ont om sådant. Vårt land marknadsförs gärna som ett smart och perfekt land. Här finns ett hål att fylla. En övergiven folkskola granskogen kan kanske locka som ett den svenska landsbygdens Red light district.

DAN HALLEMAR

arkitekturskribent