FRA-debatten – revolution eller nördträff?

_{Anders Mildner:}

FRA-debatten – en revolution

I början av juni publicerade Dagens Nyheter årets första text om FRA-lagen. Det var en insändare. Några dagar sedan kom nästa text. Det var en annons från nätverket Stoppa-FRA-lagen-nu. Under 2008 sa Sveriges största dagstidning alltså inte ett pip om ett lagförslag som innebar att hela befolkningens kommunikation skulle komma att avlyssnas.

Några dagar före omröstningen hade dock läget förändrats. Plötsligt började DN – liksom andra tidningar – att skriva. Skälet var inte att ämnet började ”bli aktuellt”. Orsaken var att engagerade gräsrötter hade lyckats starta ett socialt drev via internet och därmed också satt så stort tryck på både politiker och journalister att ämnet inte gick att undvika.

Av just den anledningen inledde stora delar av pressen sin senkomna bevakning med att skriva om ”bloggbävningen”.På kort tid fick FRA-kritiska Facebookgrupper närmare 30 000 anhängare. Det är fler medlemmar än vad både folkpartiet och kristdemokraterna har – och hela fyra gånger fler medlemmar än det största politiska ungdomsförbundet kan stoltsera med. Knuff.se har under denna tid indexerat mer än 6 000 blogginlägg om FRA. Som jämförelse kan nämnas att landets 33 största medieföretag sedan 1990 sammanlagt har nämnt FRA mindre än 2 000 gånger. Och då är alla TT-telegram inräknade.

Med det massiva bloggpostandet som motor började debatten att spridas som en epidemi.Politiker har vittnat om att de fått så många mejl och telefonsamtal att de fått svårt att arbeta.

Utanför riksdagen stod vitklädda demonstranter som deltog i protestaktioner som samordnats via nätet. På elskåpen i varenda stad fanns hemgjorda affischer upptejpade och journalister bombarderades med frågor om varför de inte skrev någonting. Ibland frågar kolleger vilken betydelse bloggarna har för samhällsdebatten. De är ofta kritiska och det är fullt förståeligt. Internetutvecklingen sätter helt ny makt i händerna på vanliga människor. Makten tas från professionella journalister, politiker och opinionsmakare. Från svensk horisont är FRA-debatten det hittills tydligaste exemplet. Under en hel månad var bloggarna nyhetsledande.

Det var också bloggarna som satt på kunskapsbanken om vad FRA-lagen egentligen innebar och fick uttala sig som ”experter” när journalisterna väl började skriva. Det råder i stort sett enighet kring att det förhåller sig på det här viset. Politiska kommentatorer som Aftonbladets Lena Mellin och Expressens Anders Jonsson har i efterhand vittnat om bloggarnas betydelse för både debatten och resultatet.

Mediebevakare som jag själv, SvD:s Martin Jönsson och Vassa Eggens Olle Lidbom har dragit samma slutsats och dessutom anser sig även bloggarna ha märkt av att de haft reellt inflytande. Mest talande är dock att riksdagsledamöterna har stått i riksdagens talarstol och berättat att de påverkats av bloggopinionen. Det inträffade är naturligtvis helt unikt. En ny epok har nu inletts – både för politikens, mediernas och medborgarnas del. Och vad som kommer ut av den – ja, det avgör vi faktiskt själva.

ANDERS MILDNER

journalist och bloggare om sociala medier på Sydsvenskan.se

_{Anders R Olsson:}

FRA-debatten – en nördträff

Ett lustigt inslag i nyhetsrapporteringen om FRA-lagen – det enda lustiga – är att bloggare påstås ha skapat både publiciteten och motståndet. Att ett par tusen personer via internet kunde enas om det vansinniga i FRA-projektet, att de debatterade sinsemellan och e-postbombade riksdagsmän med protester beskrivs som en ”revolution”. Bloggare skulle förnyat demokratin genom att ”tvinga” tidnings-, radio- och TV-redaktioner att uppmärksamma frågan.

Så går det naturligtvis inte till.

Journalister i dominerande nyhetsmedier bestämmer vilka frågor som blir stora i offentligheten. Nyheter värderas, vinklar väljs enligt en strikt kommersiell logik, d v s med målet att locka största möjliga publik. Några tusen arga internetanvändare rubbar inte den logiken.

Att FRA:s övervakningsprojekt var skandalöst från demokratiska utgångspunkter stod klart redan våren 2007 då beslutet under betydande ståhej i riksdag och medier sköts upp ett år.

Därtill skapades nu den sorts personliga draman som nyhetsproducenter älskar. De politiska ungdomsförbunden vägrade acceptera FRA-projektet. Unga borgerliga riksdagsledamöter hamnade i svår konflikt mellan partilinjen och kretsen av personliga och ideologiska vänner. I den kretsen bloggas det förvisso flitigt, men nyhetsstoffet – ett sjukt lagförslag och politiker under press - låg i öppen dag alldeles oberoende av vem som skrev vad i bloggar eller e-post.

Att nyhetsfabriken inte ”upptäcker” viktiga riksdagsbeslut förrän i sista stund är vanligt. 1998 försökte jag och ett fåtal själsfränder länge få igång debatt inför beslutet om Personuppgiftslagen, PUL. Först ett par dagar före riksdagsomröstningen i oktober blev dock PULs effekter för yttrandefriheten något akut, något som hände NU, och därmed förstasidesnyhet. Utan bloggares förarbete.

Under 30 år som journalist har jag hört åtminstone ett halvdussin medietekniska utvecklingssteg proklameras som ”revolutionerande för demokratin”. Att påminna om dessa utslag av tekniknördars hybris är inte att nedvärdera internet som teknologi eller att kritisera bloggare med samhällsengagemang. Internet erbjuder fantastiska möjligheter att utveckla demokratin – kunskapsspridning, debatter, beslutsformer. En revolution förutsätter dock att breda folklager, hundratusentals medborgare, kan engageras i nya demokratiska processer.

Bloggares hybris, starkt uppbackad av journalister vilkas behov av spektakulära påståenden är oändligt, är ett problem för dem själva. De får svårare att upptäcka sina verkliga möjligheter att revolutionera. Samhällets eliter är, som bl a den brittiske medieforskaren Brian Winston har visat, skickliga i att undertrycka de möjligheter till maktförskjutning som nya kommunikationsteknologier skapar. Internet erbjuder förvisso sådana möjligheter.

Och undertryckande är just vad som pågår. Den stora skada som FRA-lagen och EU-beslutet om teledatalagring vållar är inte att enskilda får privata pinsamheter avslöjade, det blir nog ovanligt, utan att de samhällsskikt som redan har störst inflytande stärker kontrollen över informationsflödena.

De stänger det öppna samhället. För att öppna det igen räcker det inte att några tusen nördar pratar ihop sig. Det krävs att de når – och övertygar – svenska folket.

ANDERS R OLSSON

författare och journalist