Här dör grundlagen

Hur får man ett fritt folk att göra rätt? Där är i ett nötskal demokratins dilemma.

I en demokrati styr folket sig självt. I en modern parlamentarisk demokrati styr folket sig självt indirekt, via sina representanter. Det är så, tänker man sig, som folket kan vara styrt och ändå förbli fritt, genom att styras endast av lagar det har skapat själv.

Denna eleganta lösning på det gamla problemet om hur makt och frihet kan existera samtidigt uttrycks väl i den grundlag som sätter upp spelreglerna för hur makt får utövas i Sverige. ”All offentlig makt i Sverige utgår från folket” och denna makt ”utövas under lagarna” står det i Regeringsformens första paragraf. Det vill säga, all maktutövning är underställd lag, en lag som ska vara ett uttryck för folkets vilja.

Problemet är att folket, eller majoriteten av folkets valda representanter, kan vilja allt möjligt konstigt och att majoriteter alltid har makt att förtrycka minoriteter. 1800-talets liberale demokratiförespråkare par excellence John Stuart Mill sa att risken för majoritetens tyranni över minoriteten och över enskilda individer är demokratins inneboende svaghet. Historiskt har även förespråkare för folkstyre fruktat just folket, den otyglade majoritetsviljan, de otvättade massornas oförutsägbara och oupplysta preferenser.

Gränserna för majoritetsstyret sätts av vad ett upplyst folk skulle ha velat, och ett upplyst folk är i det här sammanhanget detsamma som ett folk som respekterar varje individs fri- och rättigheter. Den valda majoriteten kan bestämma lite vad som helst, men inte något som inkräktar på de individuella fri- och rättigheter som är själva fundamentet för demokratin och för idén om personen som medborgare, inte undersåte.

Detta blev lösningen på demokratins dilemma. Hur får man det fria folket att göra rätt? Genom att konstruera idén om vad ett upplyst folk skulle göra, eller snarare vad de inte skulle göra, och skriva in det som gränser för vad faktiska majoriteter får göra, eller snarare inte göra.

Detta är grundlagens roll i en demokrati. De oförytterliga rättigheter som i Sveriges fall är inskrivna i Regeringsformens andra kapitel är uttrycket för detta. I en liberal demokrati är det inte vilket folk som helst som är källan till den offentliga makten, utan det upplysta folk som av fri vilja gör rätt. Den som till äventyrs tycker detta låter styltigt eller till och med paternalistiskt har djupt fel. Det är istället ett uppbyggligt exempel på människans makalösa förmåga att skapa förutsättningarna för den värld hon lever i. Mänskliga rättigheter finns och sätter gränser för vad man får göra mot varandra bara för att vi har bestämt oss för det, på samma sätt som offside finns och sätter gränser för vad man får göra i fotboll bara för att vi har bestämt oss för det. Det är filosofiskt intressant och moraliskt förföriskt men politiskt är det bräckligt som tunn is.

Till detta blev vi vittne den 18 juni 2008, då den svenska grundlagen irrelevansförklarades av riksdagens majoritet. I debatten om den lag som ger FRA rätt att spana på telefon- och datatrafik i kabel har det sagts att den ligger nära grundlagsfrågor, vilket är nys. Den är en grundlagsfråga.

Regeringsformen garanterar varje svensk medborgare skydd mot att det allmänna undersöker ”brev eller annan förtrolig försändelse” och avlyssnar ”telefonsamtal eller annat förtroligt meddelande”. Detta är ingen målsättning eller en villkorad regel. Det är en grundlagsskyddad rättighet och därmed, för att citera riksdagens hemsida, något som ”innehållet i våra övriga lagar aldrig får strida mot”.

Den 18 juni brast den tunna isen under våra fötter. Det allmänna har tagit sig friheten att med ett enkelt majoritetsbeslut sopa undan det skydd mot det allmännas intrång som grundlagen är till för att garantera. Tre av fyra allianspartier marknadsför sig som liberala. Det fjärde gör det inte men har en värdegrund som vilken socialliberal som helst kan skriva under på. Där står att ”med majoritetsbeslut kan en minoritet förtryckas och fri- och rättigheter kränkas”.

Ja, vi har märkt det. En (1) ledamot under liberal partiflagg röstade emot förslaget. Ytterligare några har talat om våndor. Själv har jag svårt att se ett enklare ställningstagande för en liberal. När protestvågorna vägrat lägga sig har nu oppositionsledaren Mona Sahlin sagt något vagt och ofarligt om att skärpa kraven på FRA. Insikten om att detta är en grundläggande principfråga är knappast uppenbar i hennes valhänta uttalande. Själv har jag svårt att se en enklare gräns för en parlamentariker. Grundlagen är inte för er att tumma på; den är det fria folket som talar om för er vad som är rätt.

LENA HALLDENIUS

filosof och jurist, lektor i etik vid Malmö högskola