Konserten känns redan klassisk

Hiphop. Lupe Fiasco. KB, Malmö. Tisdag 2 juli.

Att vara eftertänksam rappare 2008 är inte det lättaste. Singellistorna toppas av tonåringar som säljer miljoner ringsignaler med simpla hejaklacksramsor. Den som tonar ner pretentionerna och gör sig mer tillmötesgående, exempelvis genom att spela in en färgglad video och klä sig fräckast av alla, riskerar att inte få prata om något annat när vi i media ringer upp.

En afroamerikansk muslim som är såld på dyra gympaskor? Kors i taket! Sa du att han åkte skateboard också? Stoppa pressarna!

Det finns olika sätt att hantera en liknande situation. Man kan ge upp helt, släppa sina konstnärliga ambitioner och desertera till motståndarsidan, eller så gör man som Chicagorapparen Lupe Fiasco, jobbar hårdare och blir så överjävligt mycket bättre än alla andra att ingen kan värja sig.

I skinnjacka, finskjorta och slips, helt i svart, hälsar Fiasco på KB-publiken med en honnör. Elgitarren ylar när han uppbackad av två vokalister, en DJ och ett femmannaband inleder med rockiga ”The Instrumental” från succédebuten ”Food & Liquor” från 2006.

Nej, jag är inget stort fan av vare sig numetall eller samtida amerikansk mainstreamrock, i alla fall inte ett lika stort fan som dagens amerikanska rapstjärnor. Samtidigt ser jag ingen anledning till att samtida rock inte kan få vara en naturlig del av hiphopen 2008 när det uppenbarligen funkade utmärkt redan på 70-talet när Grandmaster Flash gnuggade plattor med Thin Lizzy och Rolling Stones.

När Lupe Fiasco under närmare två timmar tar sig genom sin diskografi gör han det med samma otröttliga energi som förenat alla stora liveartister genom musikhistorien. Han studsar över scenen och spottar frenetiskt ur sig rader lika knivskarpt som på skiva.

Likt en euforisk pastor dirigerar han bandet mellan skateboardhiten ”Kick, Push”, finstämda soulballaden ”Sunshine” och funkiga Neptunesproduktionen ”I Gotcha”.

Det är obehagligt tight. Det är hiphop, soul, gospel och stor rock’n’roll på samma gång.

De två keyboardisterna stångar syntarna framför sig i bar överkropp. Lupe Fiasco gör piruetter och dansar ”The Running Man”.

Avslutande Billboardhiten ”Superstar” med läderarmbandsrockaren Matthew Santos på sång förlängs till ett bombastiskt finalnummer som inte är slut förrän hela bandet ligger på rygg på scenen i en pöl av svett och flämtar efter andan.

De verkar lika glatt överraskade som publiken över att ha upplevt en konsert som redan känns klassisk.