Amalthea blev en bomb i politiken

Vi blir alla i någon mening delaktiga i viktiga politiska händelser. Vi vet var vi befann oss, både när vi nåddes av budet om mordet på Olof Palme 1986, och när vi möttes av de apokalyptiska tv-bilderna den 11 september 2001.

Kanske upplevde äldre generationer utan tillgång till vår tids massmedier en mer direkt delaktighet. Amaltheaattentatet för 100 år sedan är ett bra exempel. Många ansåg att ungsocialisternas sprängning av strejkbrytarfartyget Amalthea i Malmö hamn var en viktig och betydelsefull referenspunkt i deras livshistoria.

Min far fick en lillasyster den 11 juli 1908. Och natten till den 12:e small det. Far var född på hösten 1906. Han var alltså knappt två år när det hände. Han berättade gärna för barn och barnbarn om den våldsamma smällen och om tryckvågen, som kom rakt mot föräldralägenheten på Långgårdsgatan. Far försökte övertyga oss om att detta var hans första minne i livet.

1900-talets självbiografiska litteratur bekräftar att händelsen präglade många i sin samtid. Alice Lyttkens växte upp i ett läkarhem på Regementsgatan. Hon vaknade också av dynamitsmällen. Hon mindes telefonen som ringde, och hur hennes pappa varvsläkaren kallades till sprängolyckan vid Kockums varv. Och Ture Nerman berättar i sina memoarer ”Allt var ungt” hur han och hans ungsocialistiska vänner under studietiden i Uppsala upprördes av dödsdomarna mot två av de så kallade Amaltheamännen, Anton Nilson och Algot Rosberg. Den tredje, Alfred Stern, dömdes till livstids straffarbete. När Högsta domstolen i sitt utslag i januari 1909 fastställde dödsdomen mot Nilson väcktes debatten om dödsstraffets avskaffande till nytt liv.

Bakgrunden till detta politiska brott var en facklig konflikt. Transportarbetarna strejkade och arbetsgivarna svarade med att importera engelska strejkbrytare. De inkvarterades i fartyget Amalthea, som låg i Västra varvsbassängen vid Kockums varv. 1908 fanns cirka 150 radikala ungsocialister i Malmö. Dessa ”unghinkar”, uppkallade efter deras ledare Hinke Bergegren, var upprörda över arbetsgivarnas sätt att sabotera den arbetsrättsliga konflikten. På Café Utposten planerade de dynamitattentatet, som skulle skrämma strejkbrytarna på flykten. Det målet uppnåddes visserligen, men samtidigt dog en engelsman och ett tjugotal skadades.

”Amalthea” var ett av de mest spektakulära politiska brotten sedan mordet på Gustav III och det viktigaste före Ådalskravallerna. Malmö stod från sommaren 1908 i fokus för den allmänpolitiska diskursen. Skulle det moderna Sveriges framtid skapas genom revolution eller reformer? Skulle man benåda revolutionärer, dessa monarkins och statens förrädare, från dödsstraffet? Skulle verkligen ungsocialister och anarkister få sätta käppar i hjulet för utvecklingen av det moderna och demokratiska Sverige? ”Amalthea” blev ett viktigt pedagogiskt exempel, som visar hur politiskt reformarbete knyts till rättslig förändring.

Samtidigt var Amaltheaattentatet ett utslag av det unga seklets allt mer synliga ungdomskultur. Gärningsmännen var endast 20–22 år gamla, de var alla radikala socialister, och för dem var ”alla medel tillåtna i klasskampen”. De kom från 1800-talets statiska lantarbetarhem och blev proletärer i en dynamisk industristad.

Malmö var alltsedan 1870-talet inne i en tid av snabb tillväxt. Befolkningen hade nära nog fyrdubblats. Några år senare, 1915, skulle Baltiska utställningen markera inträdet i storstädernas skara med minst 100 000 invånare. Staden hade växtvärk. När norra Skånes arbetslösa lantarbetare bosatte sig i Malmös nya stadsdelar lade de grunden till en sekellång segregerad stadskultur. Samtidigt var det denna ungdomsgeneration som lade grunden till den svenska välfärdsstaten.

Många jurister var starkt engagerade i reformarbetet. Advokaten Karl Staaff tog initiativ till systemet med offentliga försvarare i brottmålsprocesser 1906. Samtidigt stärkte kollegan Erik Martins motion de utomäktenskapliga barnens rättsställning. Han föreslog inrättandet av adoptionsinstitutet, som blev lag 1917.

Den unge hovrättsjuristen Karl Schlyter, senare hovrättspresident i Malmö och justitieminister i Per Albin Hanssons första regering, föredrog som fiskal Amaltheamålet i hovrätten och föreslog (förgäves) muntligt förhör och rättspsykiatrisk undersökning av de tilltalade.

Hans kusin, straffrättsprofessorn Johan C W Thyrén, var också politiskt aktiv, pläderade i andra kammaren vintern 1909 för avskaffande av dödsstraffet. Han var långt ifrån den förste. Praktiskt taget varje avrättning efter 1870 hade resulterat i riksdagsmotioner. Men den vältalige Thyrén var den som fick riksdagen att vända och för första gången bifalla motionen. Dödsstraffet avskaffades i fredstid 1921, samtidigt med det demokratiska genombrottet i vårt land.

Långt ifrån alla jurister var lika modiga. Tilltalade skulle från 1906 tilldelas en offentlig försvarare. Men ingen advokat i södra Sverige var beredd att ta på sig att försvara Amaltheamännen. Den allmänna opinionen hade inte insett att försvarsadvokatens uppgift naturligtvis inte var att försvara den brottsliga gärningen utan att tillvarata de tilltalades rättigheter i processen.

Åtskilliga advokater var negativa till denna uppgift. De ville inte att till deras klienter skulle räknas mördare och mordbrännare. Till Amaltheamännen utsågs därför en känd liberal Stockholmsadvokat, Carl Romanus, som fullgjorde sin rättsliga uppgift, men de tilltalade ansåg honom vara oengagerad och en främling för arbetarklassens kamp och det bittra motstånd den hade att övervinna. De hade förväntat sig en man förtrogen med deras ”känsloströmningar”. ”Nej – en sådan man var Carl Romanus icke”, skrev Anton Nilson i sina minnen.

Dödsdomen hängde vintern 1909 över republikanen Anton Nilson. Han lät sig dock övertalas om att ansöka om nåd hos kungen, eller rättare K M:t i statsrådet. Regeringen leddes av Gustaf V, som något år dessförinnan hade efterträtt den konservative Oscar II. Regeringen tillstyrkte nådeansökan, men Gustaf V gjorde en särskild diktamen till protokollet, där han bland annat uttalade att han lät nåd gå före rätt. Detta brott var det första i sitt slag i landet och det fanns anledning att hoppas och tro att det var en enstaka företeelse som inte skulle upprepas.

Även om Amaltheamännen började avtjäna sina livstidsstraff engagerade sig många för deras frigivande. Professor Knut Wicksell höll 1912 i Malmö ett uppmärksammat föredrag om nåd och amnesti för politiska fångar, i vilket han främst talade för Amaltheamännen. Fritagningsförsök, namninsamlingar och petitioner resulterade slutligen i deras frigivande 1917.

Efter att ha utbildats till civilflygare for Anton Nilson till Sovjetryssland och blev under några år flygare i Röda Armén och hann också med att träffa Trotskij, Lenin och Stalin.

Ett par kontrafaktiska frågor har inte kunnat undgås: Vad skulle ha hänt om regeringen och Gustaf V hade valt att inte bifalla Anton Nilsons nådeansökan vintern 1909? Hade den dramatiska storstrejken sommaren samma år då utvecklats till en revolution? Det är hypotetiska frågor. Men av regeringens argumentation framgår att man oroades inför tanken att Anton Nilson skulle bli en martyr i arbetarrörelsens kamp.

Nu framstod han istället genom 1900-talet som en vältalig samtidshistorisk ikon för den socialistiska visionen. Han dog 1989, 101 år gammal, och fick aldrig uppleva fackföreningsrörelsens nedgång och Sovjetunionens fall.

KJELL Å MODÉER

professor i rättshistoria vid Lunds universitet