Ett gytter som lever

Swinging London. The Big Apple. Wonderful Copenhagen. Mitt hjärtas Malmö.

Idag är det staden snarare än nationen som tävlar om vår uppmärksamhet. Detta reflekteras inte minst i de alltmer citerade urbana världsrankningslistorna. Häromveckan utnämndes Köpenhamn av trendmagasinet Monocle till ”The Top City” i fråga om livskvalitet, medan Reader’s Digest i höstas valde Stockholm till den grönaste och mest beboeliga staden i världen.

I den inflytelserika konsultbyrån Mercers ”Worldwide Quality of Living Survey” däremot, hamnar Köpenhamn på en elfte plats, i skuggan av segrande Sydney, samtidigt som Malmö säkrar en hedrande fjärdeplats i den amerikanska miljötidningen Grists världsomspännande rankning av gröna städer.

Det är lätt att le åt denna urbana trendfixering. Men vad den representerar är en historisk förändring av vår relation till omvärlden. Om tidigare värdeskalor grundade sig på agrikulturell bördighet eller industriell produktivitet, är det idag urbaniseringen som håller världsmarknadsflödena igång.

Därför är det något av en paradox att samtidigt som den svällande, kreativa och pulserande storstaden blivit en av vår tids allra mest säljande visioner, så ifrågasätts samtidigt dess grogrund – det kulturella gyttret. Och få städer är i den bemärkelsen så paradoxala som Köpenhamn. Som huvudstad i den neoliberala ”minimalstaten” gör Köpenhamn en poäng av sin frigjorda framtoning. Samtidigt finns det få städer i världen där ”normalisering” blivit ett så centralt begrepp.

Det är en motsättning som materialiserats i fristaden Christiania, den självstyrda boendegemenskap som sedan 1971 utvecklats i och omkring Bådsmansstrædes kaserner. Som urbant experiment har fristaden kommit att markera en front, en försvarslinje mot vad man redan på 70-talet uppfattade som ”medelklassifieringen” av staden, förskjutningen av det urbana livet från sjudande trottoarer till automatiska sopnedkast, från friktionsfylld socialitet till masskonsumtion.

Kännetecknande för den här förändringen var redan för trettio-fyrtio år sedan att den gärna formulerades i estetiska termer, som en försköning och en uppfräschning, som ett skapande av en ny och ljus ”image”. Vad exemplet Christiania så tydligt visat är att det inte är annorlunda i dag. Snarare har tendensen att besvara ”den urbana frågan” med tjusiga bilder av välskötta och vackra städer förstärkts. Istället för funktionella förorter är det idag en fråga om ”identitetsskapande” innerstadsmiljöer. Disciplinering har ersatts av estetisering, ordning har övergått i design.

Och det är förvånansvärt effektivt. Sedan regeringen Fogh-Rasmussen 2003 inledde sin kampanj för att ”normalisera” Christiania har de polisiära insatserna successivt trappats ner till förmån för en estetisk retorik. I den nya helhetsplanen beskrivs fristaden som ett ”stort landskapligt rum”, i relation till vilket de senaste fyrtio årens självbyggararkitektur uppfattas som en markant ”forskellighed” som ”truer” (hotar) eller ”slører” (skymmer) ”oplevelsen”. Vad det sedan handlar om är inte så mycket att utplåna fristaden, utan bara att se till att den på ett naturligt sätt underordnas denna helhetsbild.

I det förslag till lokalplan som fristaden i månadsskiftet juni-juli skulle ta ställning till har denna retorik drivits till sin spets. Det som föreslagits är nu en ”fredning”, det vill säga en kulturminnesmärkning av stora delar av den historiska fortifikationsanläggning som fristaden genom åren brukat och bebott. I klartext betyder det att uppemot hälften av fristadens niohundra invånare, som genom nästan fyrtio års bosättning faktiskt förvärvat bruksrätten till området, nu utestängs från det medinflytande som en lokalplan egentligen garanterar.

Samtidigt är fredningen ett fastighetsekonomiskt drag, som i ett slag förvandlar resten av den centralt belägna fristaden till just precis det som den i fyrtio år lyckats undvika att bli, nämligen urban hårdvaluta. Genom fredningen skapas en representativ park ”för hela Köpenhamn”, men framförallt på bekvämt promenadavstånd från fashionabla Holmen. Vad detta kommer att betyda för fastighetsvärdena i fristaden kan vi bara spekulera i.

Den stegvisa anpassningen av Christiania till ”sædvanlig fysisk planering” är ett ypperligt exempel på det vi kallar gentrifiering, en urbanisering på den köpstarka medelklassens villkor. Det är ett estetiskt vapen i en ekonomisk omfördelningspolitik, som inte bara producerar en säljande image och stigande tomtpriser, utan också, vilket sällan framkommer i debatten, hemlöshet. När urbaniteten övergår i handelsvara så har den också utvecklats till ett exkluderande system, där experimenterande ”forskellighed” alltid måste ställas mot säljbar ”identitet”.

De urbana trendbarometrarna är säkert utmärkta ekonomiska värdemätare. Men vad de inte visar är det som fristaden Christiania förkroppsligar, nämligen att, som det danska Akademirådet uttryckte det redan 1974 i debatten om Christiania, ”der findes andre hensigtsmæssige bosætningsformer end de som byggeindustrien idag ka tilbyde, og at mulighederne for menneske-lig samfundsdannelse ikke er udtømt med den problematiske byudvikling, som vi i øvrigt har indviklet os i”.

Vad man försiktigt försökte säga var, att det staden behöver är inte gentrifiering utan snarare christianifiering – ett bejakande av det föränderliga gytter, som är själva förutsättningen för stadens livsduglighet.

MARIA HELLSTRÖM REIMER

fil dr i landskapsarkitektur vid SLU, Alnarp