Tintomara utan mystik

Det är egentligen ingen tvekan om att Tintomara, huvudfiguren i ”Drottningens juvelsmycke”, är kvinna.

I alla fall inte på Dramaten i Stockholm , som den 30 juli inleder sommarvisningar av vårens präktiga mastodontuppsättning av Carl Jonas Love Almqvists 1800-talsroman.

I Almqvists original är det däremot inte lika glasklart hur Tintomara ska definieras. Han eller hon, eller hen om man vill gardera sig, har alltid förbryllat litteraturvetenskapen. Men som om bekvämlighet vore ett karaktärsdrag hos forskare har det allt som oftast konstaterats att jo, nog måste vi genusbestämma Tintomara och kalla denna gåta för kvinna – om än med androgyna drag.

Johan Svedjedal, ofta omnämnd som landets främsta Almqvistexpert och som i våras gav ut andra delen i sin biografitrilogi om författaren, har här gått i täten. Han har till och med tillbakavisat alla spekulationer om att Tintomaras genus inte kan eller ens ska definieras.

Det är nu också Svedjedal som fått skriva om Almqvist och den gåtfulla Tintomara i Dramatens programblad. Inte helt överraskande dignar texterna av pronomenet hon. Det gör också uppsättningen. Och kritikerna har, med få undantag, snällt följt efter. Bakom masker, förklädnader och all osäkerhet som regissören Staffan Roos och hans ensemble ändå skapar kring Tintomara ska det finnas ett original, och detta original ska vara en kvinna.

Åt den queerinriktade litteraturforskningen, som flera gånger problematiserat Tintomaras genus, lämnas inte mycket utrymme.

ARVID JURJAKS

journalist