Norsk outsider på Österlen

Immanuel Kants sista dagar
Av Odd Nerdrum.
MårtenPers Källa, Gislövshammar, 15.7

Själv ser han sig som en representant för en konst som står över tiden självt och som grundar sina kvalitéer på patos i sin renaste form och inte minst – gott hantverk. I skickligt manövrerade utspel i media, böcker och dramatik gestaltar han sin egen roll som hånad outsider samtidigt som hans målningar älskas så högt att de inbringar smärre förmögenheter på marknaden.

När Nationaltheatret i Oslo gav avslag till pjäsen ”Immanuel Kants sista dagar” blev också det en del av konspirationen. Nu firar pjäsen i stället sin världspremiär på den lilla nystartade scenen MårtenPers Källa mellan Skillinge och Brantevik, samtidigt som några av Nerdrums målningar visas i det anslutande galleriet.

På samma vis som Nerdrum använder sina samtida antagonister som redskap i föreställningen om sig själv tar han nu bruk av filosofen Kant och den berömde konstförfalskaren Han van Meegeren för att skapa två motpoler i resonemanget om den ”äkta” av tiden godkända och den tekniskt skickliga men ändå ”falska” och skamligt känslosamma konsten.

I Anna Kesars regi spelas alla roller utom en av kvinnor, ett grepp som förvillar och drar uppmärksamheten från den annars så enhetligt manliga vinkeln som råder i Nerdrums värld. Kant lever ett på ytan asexuellt liv styrt av ordning, förnuft och helig kärlek till den döda modern. Men under ytan pyr det av känslosvall och skamliga impulser.

Kvällen innan Kant ska utnämnas till hedersdoktor uppsöks han av van Meegerens vålnad som säger sig ha fått sitt liv förstört av filosofens teorier. Av samtiden har han drivits att bli konstförfalskare, sedan hans egen konst dömts ut som löjligt otidsenlig. Mot resonemanget om den äkta och tillåtna och falska och skamliga konsten ställer Nerdrum Kants påstådda homosexualitet, som yttrar sig i övergrepp mot barn och omgärdas av stor ångest.

Jämförelsen liksom innehållet i pjäsen i stort är snårig och inte alldeles friskt doftande och det är fullt förståeligt att den norska nationalscenen drog öronen åt sig inför upplägget. Ändå är det inte utan att ensemblen gör underverk med pjäsen, från Britt Louise Tillboms imponerande gestaltning av Kant till Henny Noremarks och Ola Sivheds lyhörda ljussättning och scenografi.

Medan första akten tenderar att trampa tomgång i ett överflöd av intellektuellt käbbel tar föreställningen ny fart efter paus och särskilt mötet mellan Kant och betjänten Lampe (María Árnadottir) laddas med en undergångsstämning som påminner om Nerdrums bästa målningar. Här, i ögonblicken, lever föreställningen ett eget liv utanför upphovsmannens egen bittra agenda.