Glamrockande provokatör som blev folkhemshjälte

Det är lika bra att erkänna med det samma. Den främsta anledningen till att jag vill prata med Magnus Uggla är ”Sommartid” från hans skiva ”Godkänd Pirat – Live” från 1981.

Låten, en omarbetning av hans egna flumfunkiga singel från 1976, är förmodligen en av de låtar jag spelat allra mest de senaste två åren. Med sin elektroniska discoproduktion passar den utmärkt tillsammans med svenska Tough Alliance och The Studio eller någon av de andra artister som befunnit sig i fören av den modernistiska popskutan den senaste tiden.

Fler har fallit för ”Sommartid”. Tack vare diverse lokala skivbacksgrävare har låten hittat till finsmakarklubbar långt utanför Sverige.

– Det var en kille som håller på mycket med indiepop som berättade att den till och med spelas på klubbar i New York. Det låter helt sjukt, berättar Magnus Uggla när jag frågar honom om han kände till att låten återupptäckts.

Annars har han inte så mycket mer att säga om den.

– Det var så länge sedan. Jag har inte hört den sedan dess. Jag minns knappt hur den låter.

Sommaren 2008 är Magnus Uggla sedan länge en av Sveriges mest folkliga artister. Men så har det inte alltid varit. I november 1977 skriver Kvällsposten om en konsert på AF-borgen i Lund som fått avbrytas efter en kvart på grund av att publiken velat spöa både varandra och provokatören på scen.

Efter två mindre framgångsrika plattor hade Magnus Uggla just sålt 100 000 exemplar av ”Va ska man ta livet av sig för när man ändå inte får höra snacket efteråt” på ett par månader. På ett halvår hade han gått från att locka ett att locka ett femtiotal personer till sälja ut konsertlokaler för tusentals besökare. Ofta var det lika många utanför som inte kom in.

Den provokativa östermalmsonen i smink och läppstift hade blivit Sveriges största rockstjärna. Men han uppfattades inte som mindre provokativ.

Snarare tvärt om.

– Man får inte glömma att det kom som en chock. Den stilen jag körde fanns inte tidigare, säger Uggla.

– Jag kom i ett skede när svensk musik bestod av 50 procent dansband och 50 procent progg. Den enda popmusik som spelades på radion var progg och den musiken var så dålig att man höll på att kräkas på den, fortsätter han.

I Ugglas tidiga diskografi går det lätt att spåra influenser från samtida popmusik som glamrock och punk. Men sedan 1986 och jättesuccén med ”Den Döende Dandyn” har han mest låtit som sig själv.

– Håller man på länge hittar man sin egen stil. Det tror jag gäller för alla. Man behöver inga förebilder. Ju äldre man blir desto mer kan man skaka av sig dem. Det är bara naturligt.

Lyssnar du på någon samtida pop idag?

– Jag lyssnar på indiepop en del. Vampire Weekend tycker jag till exempel är bra. Wild Sweet Orange är ett annat band jag gillar.

Vad är det du gillar? Det är ganska långt ifrån den musik du själv gör.

– Fast jag tycker inte det egentligen. Det handlar om bra låtar. Egentligen är jag mest intresserad av bra låtar. En bra låt är en bra låt. Om man tar Vampire Weekend som exempel spelar de på ett jävligt roligt sätt.