Frihet för vem?

Kort efter fritagningen av Ingrid Betancourt och de fjorton andra i Farcgisslan landar jag i Colombia för att delta i den internationella poesifestivalen i Medellín. Länge känt som kokainhandelns blodiga centrum har staden genomgått stora förändringar under senare år, även om den fortfarande dras med samma sociala problem som andra colombianska storstäder.

I arbetet för en fredlig utveckling har festivalen spelat en viktig roll i sin ambition att låta poesin och befolkningen möta varandra. Bland poeter är den hängivna publiken i Medellín närmast legendarisk – här samlar de största uppläsningarna flera tusen åhörare.

Det är knappast överraskande att Hollywood redan har visat stort intresse för räddningsoperationen ”Jaque”. Det finns många fascinerande inslag i historien och det är lätt av beröras av de enskilda människoödena. Ändå infinner sig en viss bismak vid läsningen av de senaste veckornas regeringstrogna mainstreampress i Colombia, som präglats av en blandning av skvaller och säkerhetspolitiska analyser. Det är lättare att skriva om den fritagna gisslans privatliv än om behovet av en jordreform i Colombia, lättare att fördjupa sig i armétekniska detaljer än att uppmärksamma situationen för landets flera miljoner internflyktingar.

För att få andra bilder än hjältehyllningar av den colombianska armén – som understödd av USA nu är på väg att bli Latinamerikas största – får man vända sig till internet eller till den marginaliserade alternativa pressen i landet.

Situationen i Colombia är mycket komplicerad och även många av de tillresta författarkollegorna från andra latinamerikanska länder tycker att det är svårt att överblicka den. Redan under andra dagen skakar också de politiska konflikterna själva poesifestivalen. I Medellíntidningen ”El Mundo” anklagas festivalledningen – som är uttalat regeringskritisk – för att ha samröre med Farc. I Colombia är det visserligen inte ovanligt att den demokratiska vänstern anklagas för att ha kontakter med gerillan, men kritiken är ändå förvånande med tanke på hur länge Medellínfestivalen arbetat för att överbrygga de våldsamma klyftorna, en ambition som gjorde att den belönades med det alternativa Nobelpriset för två år sedan.

Idag är Farc en splittrad och försvagad organisation – en förvriden rest från det förgångna som ägnar sig åt tvångsrekryteringar och kidnappningar. Säkerheten i landet har onekligen förbättrats på senare tid och efter fritagningen har högerpresidenten Uribes popularitet skjutit i höjden.

Men det är viktigt att granska under vilka villkor säkerheten i Colombia skärps. Delar av kongressen sitter i fängelse eller står under åtal för samröre med de paramilitära högermiliserna. Högsta domstolen har kommit fram till att en lagstiftare mutades för att möjliggöra Uribes omval. Morden på fackföreningsledare och journalister fortsätter.

Idag, söndag, hålls demonstrationer runt om i Colombia och på flera andra ställen i världen för att kräva att resten av gisslan släpps. Det finns all anledning att glädjas över fritagningen av gisslan, men samtidigt måste man hålla i minnet att hur välkommet ett försvagat Farc än är innebär det långt ifrån en automatisk seger för demokratin – eller för den delen att säkerheten kommer alla till gagn.

Det gäller att hela tiden fråga sig vad det är för fred som skapas – för vem och under vilka villkor.

HENRIK NILSSON

författare och litteraturkritiker