Drivet gestaltad klimatkatastrof

Teater.

Energikick.

Av August Lindmark.

Regi: Anna Arwidson.

Ljustekniker: Niclas Andersson.

Skådespelare: August Lindmark, Nanna Nore.

Västrahamnteatern, Malmö, 19.7

Längst ut i Västra hamnen brer de sista tomma tomterna ut sig, ett vindpinat wasteland omgärdat av byggnadsställningar som slamrar hotfullt i den skarpa blåsten. I den yttersta av husraderna har Malmös nyaste teater fått fäste, en inglasad utpost mot havet, himlen och framtidsscenariot när också denna sista fria yta blir till stad.

Så är det också mot framtiden Västrahamnteatern vänder blicken i sin första pjäs, skriven av skådespelaren August Lindmark. När dramat tar sin början är allt redan för sent, miljöförstöringen har eskalerat och människor faller döda ner på gatorna. Varför blev det så här? Frågar sig Nanna Nores unga kvinna medan hon håller sin döde sambo i famnen. För att ta reda på svaret tvingas hon tillbaka ett par decennium i tiden, till 2008 när valen fortfarande kunde göras.

I rafflande tempo förs vi mellan festligt karikerade politiker, cyniska lobbyister och vanligt folk som vill väl men som ändå inte har ork att bära stekpannan till återvinningen. Anslaget är raljant och de två skådespelarna Nore och Lindmark turas om att gå in i och ut ur de många rollerna, ett på ytan humoristiskt och ibland väl forcerat bubblande spel laddat med en underliggande långt angelägnare vanmakt.

Med utgångspunkt i en serie klimatartiklar av debattören Johan Ehrenberg har Lindmark skapat ett drama som blandar lättsam relationskomik med krassa iakttagelser av samtidens och inte minst politikernas och företagens miljöignorans. Förebilden för det dramatiska upplägget är av allt att döma Teater Terrier i sin mest hyllade och omhuldade form, samtidigt som man till varje pris skyr termen politisk teater.

Rädslan för allvaret blir ibland en belastning när skärpan till varje pris måste viras in i gemytlig igenkänning och finurliga blinkningar till publiken. Men medan texten fortfarande andas förstlingsverk och skulle vinna på att stramas åt och vässas är spelet mellan Nores hon och Lindmarks han från första stund på topp. Drivet tar man den lilla scenen i besittning och genomför med minimal rekvisita halsbrytande förflyttningar i tid och rum.

Teaterns egen jämförelse med salig Terrier känns i detta första skede rätt onödig och framstår mer som ett lockbete för finansiärer än som en ambition i sig. Vad man hade kunnat önska sig är väl hellre något helt nytt, utan nervösa sidoblickar på publiksiffror och bidragsgivande politiker. Och kapaciteten finns helt klart att döma av detta första försök, till något som kan bli både angeläget, originellt och riktigt bra.