Spretigt på minifestival

Hästpojken, Håkan Hellström, Moto Boy, Magnus Uggla
Folkets Park, Malmö, 20.7

Först kan man tycka att det saknar all logik att sätta dessa fyra ändå ganska genreskilda artister i samma folkpark under en maratonspelning i minifestivalformat. Ska de sextonåriga Håkan Hellström-fansen i trasiga strumpbyxor (obs medvetet trasiga) och Broder Daniel-tishor, vilka campat utanför ingången timmar före insläpp, trots att det knappast lär bli några problem att hamna längst fram vid scenkanten även om man kommer inrusande under första låten, ska de se samma storhet i Magnus Ugglas fulpoetiska texter som mannen i ”Kung i baren”-tröjan?

Kanske inte, men på något sätt går det ändå att hitta ett samband mellan bokningarna, i synnerhet om man studerar spelordningen.

Så här låter den mest tåliga teorin:

Inledande Hästpojken består av medlemmar ur Bad Cash Quartet och nämnda Broder Daniel (just medlemmen från BD, Lars Malmros, är dock ersatt av en annan trummis den här kvällen, oklart varför), sedan följer Hellström, som också spelat i BD innan solokarriären.

Därefter är Moto Boy förband till Uggla och förstnämndas halvandrogyna utseende med (avundsvärt snyggt) rött läppstift skulle ha kunnat sitta på en ung Uggla innan han blev ruggig.

Så tanken finns där, men svaret på frågan om det funkar så värst bra i praktiken är mer nej än ja. Ingen av artisterna kommer helt till sin fulla rätt, utom kanske Moto Boy som vägrar anpassa sig och därför passar in överallt, fast då faller det istället på att publiken inte riktigt är med.

Problemet med Hästpojken är att deras ösiga punkrock gör sig bättre på en mörk klubb än i sommarljus. Där gör det inte så mycket att det låter lite skolband ibland, där blir det halvskeva bara charmigt. I kvällssol blir egentligen bra energilåtar som ”Caligula” och ”Shane MacGowan” för röjiga.

Hellström är vid det här laget en tokrutinerad underhållare, han vet exakt vad som får publiken att älska honom om och om igen. Han springer fram och tillbaka över scenen, vevar med armarna och tar trixiga danssteg och det finns en anledning till att han fått uppträda i det folkligaste av de folkliga allsångsprogrammen.

Synd bara att han gör det onödigt lätt för sig och nästan bara spelar sina största hitar när han om någon hade klarat att vara svår. Orkesterbombastiska ”Ramlar”, ”Kom igen Lena!” och ”Känn igen sorg för mig Göteborg” är väl bra och så, men det är de lite mindre uttjatade ”Hurricane Gilbert” och ”Jag vet inte vem jag är men jag vet att jag är din” som är bäst.

Även i vanliga fall är Moto Boy exceptionellt mycket skönsång, men det blir ännu mer gosskör över den när man just har lyssnat på Hellström. Oskar Humlebo inser nog själv att han är lite av kvällens udda inslag, men istället för att försöka smälta in i omgivningen, gör han tvärtom och blir ännu mer egen. Han sjunger stämmor med sig själv och tävlar i falsett med gästande Titiyo.

Innan har går av scenen drar han något slags skämt om att snart kommer mannen som sjunger om att visa rattarna. Tyvärr blir det lite för roligt på ett ganska sunkigt sätt när första Uggla-låten är ”Nitar och läder” med ungefär det budskapet.

Det är synd, för det gör det lite för lätt att falla i fällan och se den här ändå någonstans ikonen som bara en buskisfarbror. För rent musikaliskt har han gjort ett gott jobb med att hitta sitt nya band och det är tack vare det som ”Trubaduren”, ”Varning på stan” och andra halvklassiker låter hyfsat pigga igen.

0 läsare har reagerat på denna artikel

% är glada

% är likgiltiga

% är nyfikna

% är arga

Hur reagerar du på "Spretigt på minifestival"?

Riktigt dåligt!
I studion kan man försöka maskera Håkan Hellströms totala falsksång medelst snodda wall-of-sound-effekter (iofs snor ju Hellström 90% av sina låtar rakt av från andra artister/grupper, så det ligger väl i linje). Live blir det värre. Att den här killen kan ha fått sån massmedial hype är oerhört, med tanke på hur svag han är. Simpla publikfriande knep och tonårstjejerna dånar. Ljudet var dessutom ganska dåligt. För de redan frälsta säkert jättebra, för oss som uppskattar originalitet: en mardröm.
Mia
måndag 21 juli 2008 kl 17:52

Jodåsåatt.
Jag tycker du har en tråkig syn på musik, Mia. Försök slappna av och lyssna på texterna och var inte så jäkla högfärdig kan nog även du uppskatta lite härlig musik levererad med kärlek!
Gilbert
måndag 21 juli 2008 kl 18:19

RIktigt bra!
Okej, visst håkan kanske inte sjunger sådär jätte rent men så what, det handlar inte om det. Utan det handlar om hur han förmedlar sina sånger, han lever sig in i allting han gör. Utan sin halv falsksång skulle inte håkan var just håkan, jag älskar hans sätt att sjunga, det finns bara en som sjunger så. Unikt. Hans texter, orden blir det rena poesin, vackert, smärtsamt & betydelsefullt. Folk förstår inte håkan, men jag tror det är så han vill ha det. Ingen håkan-konsert är den andra lik.
Johanna
måndag 21 juli 2008 kl 18:25

Trött på slentriankritiken av Håkan
Håkan har aldrig sjungit bättre än nu och ett koliksbarns bekännelse uppfattar jag som en av de bästa svenska skivorna någonsin. Personligen uppskattar jag artister med uttrycksfulla röster framför en skolad och en passion för sin musik och sina förebilder. Allt detta har Håkan, så för en gångs skull har både fjortisarna och popjournalisterna rätt i att Håkan Hellström är svinbra!
Henke
måndag 21 juli 2008 kl 21:20

Tummen upp!
Kvällen med dessa fyra band var kanonbra! För egen del kom jag dit för Håkans och Moto Boys skull och jag måste säga att de verkligen gjorde kvällen värd sina dyra slantar. Ja, Håkan är rutinerad - underbart att få uppleva denna mästare live. Moto Boy gjorde som vanligt en makalös spelning - denna man gör sin grej så man får gåshud av välbehag - fler borde upptäcka honom. Han är "one of a kind". Tyvärr lite för kort spelning, bara. Jag gör tummen upp för detta evenemang! :)
Helena
måndag 21 juli 2008 kl 21:20

Alla utom Mia...
Men Gilbert. Som du språkar. Mia är helt avslappnad. Har du tänkt på att det kanske finns människor som har lite andra krav på livet än att gå igång på apkonster, tjo och tjim, och lite vemod inslängt emellanåt. Människor som letar efter uttryck som känns lite mer unika och inte maxade för en kvantitet av betraktare på bekostnad av strävan till förändring och förnyelse. Håkan är inte en av dem. Han är en tjompa-tjompa-kille och dagen han lägger av ropar jag 'Touché!'
Metafysisk konstruktivism
tisdag 22 juli 2008 kl 00:47

Jättekult-ig bitterfitta?
Citat Uggla: "Jag e så trött, på alla djupingar jag mött. Som tror att killar tänder på, basker och svart trikå. Hår under armarna, mustach. Hemklippt lugg och dalapage. En konstnärsfuturist som går på Beckmans och blir stylist. För då e man kult och så jävla fin, läser Boyjes Kallocain Jublar när Berggren går på scen, säger nåt laddat av Lars Norén. Om ångest och plåga och själstumult. Helt obegripligt men jättekult" Det finns musikalisk röd tråd men det är väl sk mainstrem...
Bobbo_viking
onsdag 23 juli 2008 kl 19:39

Inga BD-medlemmar i Hæstpojken
"just medlemmen från BD, Lars Malmros, är dock ersatt av en annan trummis den här kvällen, oklart varför". Min gissning: før att han hoppade av bandet i slutet av april (http://www.hastpojken.com/2008/04/tack-larsson.html).
Bjørn
fredag 25 juli 2008 kl 15:34

riktigt BRA!
håkan är bra, så himla bra. han kan sitt & jag fattar inte att folk tycker han sjunger falskt. Nä, jag fattar inte ett dugg. Han är det bästa som har hänt i mitt liv, och jag kommer aldig suta älska denna man!
erica
söndag 10 augusti 2008 kl 15:15