Faela är varken rumba eller flamenco

Kultur & Nöjen.

Niomannaversionen av Faela har just kommit hem från ett par gatufestivaler i Tyskland och Österrike, märkbart mörbultade efter en lång resa med en liten buss som hade säten för nio musiker men egentligen ingen plats alls för den där stora kontrabasen.

Men Faela begriper hur man proppar in stora, yviga prylar på ett litet utrymme. Deras musik rymmer rumba, salsa, tango, flamenco, klezmer och balkansk folkmusik. Två världsdelar i en karta som får plats i vänster bröstficka.

– Jag gillar att peppa de andra att lära sig nya rytmer, säger Hugo Coronel som är den musiker som det här bandet kretsar kring oavsett om de för dagen är en trio som står i gathörnet och spelar eller om de är ett tiomannaband på en stor festivalscen.

– Latinamerikanskt behärskar jag, men har jag någon idé som kommer från klezmer skaffar jag hem musik och visar.

– Det är intressant att utmana sig själv och andra, säger elgitarristen Mika Forsling. Det är så man lär sig nya grejer. Ibland kommer Hugo med en idé, vi säger ”ja visst, så gör vi”, och utifrån det bygger vi upp något nytt.

Något nytt, som varken är rumba eller flamenco utan som är bådadera och ändå inget.

– Det har med gruppen att göra, var och en har sin spelstil som går igen oavsett vilken genren är. En personlighet. Själv behärskar jag bara ett enda trumkomp, säger Erik Rask med en blygsamhet som kanske är äkta även om det han faktiskt säger inte är det.

Samma nyfikenhet på det som är främmande drev musikerna långt innan Faela bildades för ett år sedan. Förlagan till bandet hette Hugo Som Helst, som drevs av bland andra argentinaren Hugo Coronels vilja att greppa det som för honom var exotiskt. För att lära sig och göra sig hemmastadda i det främmande spelade de covers ur olika folktraditioner. Det var så han fick kontakt med Zana S Erdeljan.

– Han berättade att de spelade covers på låtar från Balkan, och det fick mig intresserad. Så började vi utveckla det där, jag hittade det där sättet att sjunga som jag bara hör i balkansk musik, säger Erdeljan. Det är lätt att känna igen, men svårt att beskriva. Jag kan bara referera till någon som står och sjunger à cappella alldeles själv uppe i bergen.

Hon är född i Sverige, men bodde i Serbien mellan fem och arton års ålder.

– Men det var först när jag återvände till Sverige som jag började intressera mig för folkmusik där nerifrån, säger hon.

Den friska blandningen av olika folktraditioner kan påminna om Manu Chao, vars framgångar gjort det lättare för publiken att ta till sig musik som Faelas. Men likheterna är rätt ytliga.

– Jag har knappt lyssnat på honom. Däremot mycket på Chico César och Gilberto Gil, som också blandar precis allt han tycker om.