Den sexuella människan har ingen plats på Pridefestivalen

Som av en slump sammanfaller tioårsfirandet av Stockholm Pride med en annan central händelse i gayvärlden, trettioårsjubileet av Andrew Hollerans klassiska roman ”Dancer from the Dance” från 1978 – en av få verkligt epokgörande romaner om musik och homosexuell kärlek som skrivits fram till dags dato.

Romanen utspelas i början av 70-talet, åren efter upploppen vid klubben Stonewall Inn som skulle bli startskottet för den moderna kampen för homosexuellas rättigheter. ­Guidade av en berättarröst följer vi en grupp män på Manhattan, mitt under brinnande discoepok, genom förälskelse och allmänmänsklig olycka.

Flera av karaktärerna har lämnat konventionella medelklassliv bakom sig för ett liv i marginalen, det ömsesidiga förbundet mellan själar har ersatt Gud, och Holleran använder discomusikens unika diskrepans mellan eufori och melankoli för att accentuera deras kast mellan hopp och förtvivlan.

Ett tillbakadraget, borgerligt familjeliv – ”that would be heaven”, förklarar Malone, romanens huvudperson för den extroverte Sutherland. ”Is that really what you want?”, får han som svar, ”You want to be a man?”.

”Dancer from the Dance” borde vara obligatorisk läsning för Stockholm Prides arrangörer, men kanske i synnerhet dess kritiker. Som vanligt har festivalen föregåtts av traditionsenliga utspel från grupper inom den konservativa svenska kristenheten.

En vecka innan invigningsdagen raljerar veckotidningen Världen Idag på nyhetsplats över att Svenska kyrkan deltar i festivalen: ”Allt från toppolitiker till kända artister medverkar [ ...] i ett mega-arrangemang där sexualiseringen av det offentliga rummet, som annars brukar ses som något negativt, för varje år tar nya steg framåt.«

Men Pridefestivalen kan omöjligen bidra till sexualiseringen av det offentliga rummet, eftersom homosexuellt sex inte existerar i något offentligt rum – inte i Riga, inte i New York, inte i Stockholm.

Det är en trevlig högtid, rentav viktig i bemärkelsen att den synliggör en osynliggjord grupp, men den sexuella människan – hennes åtrå och lust bortanför programpunkter som dildokubb som ska underhålla heterovärlden – lyser med sin frånvaro.

Det är människans juridiska rätt till ett konventionellt familjeliv som firas. Svenska kyrkan, företagsledare och idrottsmän i all ära, men sex är inte en styggelse reserverad för det heterosexuella familjelivet – det är en mänsklig frizon bortanför institutionaliserad kärlek och tvåsamhet.

Om Pridefestivalen tog tillvara andemeningen i ”Dancer from the Dance”, att villkoren för sexuell frihet aldrig får dikteras av den som förtrycker, skulle den bli en viktig högtid på riktigt. Men nu ligger tonvikten snarare på heterovärldens ­acceptans än på homovärldens behov.

Utanförskapet är en boja, men också acceptansen låser in och fjättrar, och den som inte passar in bland de välanpassade har ingen självklar plats under regnbågsflaggan.