Bortom stereotyperna

”En plastig, profithungrig Vattenfestival.” Så sa den radikale gayaktivisten Bill Schiller om Pride när jag intervjuade honom 2002. Då var han en av arrangörerna till Moonbowfestivalen, ett ickekommersiellt alternativ till Pride. I år är han själv med i det officiella programmet till Europride, på ett seminarium om de kärva villkoren för hbt-personer i Östeuropa.

”Pride har utvecklats åt precis det håll jag ville”, erkänner han. Fast det kostar fortfarande för mycket pengar.

Under fem dagar äger en enorm mängd debatter, föredrag och framträdanden rum i Kulturhuset, som nu går under namnet Pride House. Den gemensamma nämnaren är en fördjupning och nyansering av diskussionen om hbt-gruppens villkor. Hur är det att leva som lesbisk invandrarkvinna i Sverige? Varför skildras regnbågsfamiljer så sällan i barn-litteraturen? Hur är situationen för äldre transsexuella? Och hur funkar bondage och s/m i praktiken?

Med parallella programpunkter i ett dussin lokaler är detta antagligen det största kunskapsarrangemang på området som skådats i Sverige. En imponerande kraftsamling där vardagen bortom den stereotypa schlagerbögen eller truckflatan får allt tydligare konturer, i takt med att samhället börjar lära sig se individer i stället för kategorier.

Därmed inte sagt att man är rädd för att spä på fördomen om gaykulturen som barnslig och flamsig. På Kulturhusets soldränkta tak pågår turneringen i dildokubb fram till fredagens stora final. Plastig var ordet.

JENS LILJESTRAND